Blod, svett och tårar – Ninyas lydnadsresa

Ninya är den roligaste lydnadshunden jag tränat. Välbalanserad, lättlärd, smart och hur jämn som helst. Kedjeträning har aldrig behövts – hon håller alltid ihop. Jag kan räkna de gånger jag varit missnöjd efter ett pass på en hand. Jag ler ofta genom vårt fria följ och skrattar åt hennes tokiga lekar i slutbelöningarna. Hon är en fröjd att jobba med, jag ser en enorm potential i hunden och jag älskar att träna henne. Jag har höga mål och stora ambitioner. Men.. Hur jag då har tacklat att reservationerna och den där värdelösa tandvisningen hindrat oss från att tävla? 

Jag har gråtit. Anmält till tävling och brutit för belöning när domaren kom emot oss för tandvisning. Gråtit ännu mera. Tänkt ge upp. Tränat varje dag på nytt ställe, med nytt folk – i flera veckor tid. Varit arg. Tänkt byta sport. Tränat ännu mer. 

För att motverka alla de ovan nämnda kasten mellan hopp och förtvivlan, tro och uppgivenhet satte jag till slut upp en plan. Ninya skulle vara klar i elitklass innan vi ställde oss på startlinjen för klass 1. Med ett tydligt mål att sikta emot, som innebar att mognaden och träningen socialt “köpte sig lite tid” har min motivation hållt sig uppe på ett helt annat sätt – även fast en såklart haft sina dippar längs vägen. 

“Hunden är ändå drygt två år nu?”

 “När ska ni tävla?”

Ja, när ska vi tävla egentligen? Man köper väl inte en malle för att vinna SM i 15 sek snygga fotgåenden på instagram? Eller för att den ska ligga i soffan och äta ben? Pressen jag har känt är enorm, prestationsångesten vidrig – men framför allt så är jag ledsen för att jag vill tävla. Jag vill. Jag tycker det är enormt roligt, jag har inte gjort det på några år med egen hund pga inte haft någon, jag vill tillbaka ut på plan – och jag vill äntra den med Ninya. Min häftiga, fantastiska Ninya. 

Nu är vi väldigt snart helt klara med alla moment i elitklass. Hon har löpt sitt fjärde löp och är en helt annan hund. Hon är fortfarande en reserverad malinois, men hon har lärt sig hantera sina känslor, ta stöd hos mig och fått en förståelse för momentet tandvisning. Det känns som att det är ett realistiskt mål att tävla ettan inomhus nu i höst/vinter. Jag har vågat börja kolla på tävlingar, och den här gången kan jag faktiskt med stor säkerhet säga – vi kommer fixa det! Platsen är jag inte ett dugg orolig för längre, och tandvisningen känns inte som rysk roulette. 

Nu ska vi anmäla, och träna sista biten. Ända i mål. 

Jag vet någon som kommer gråta floder av lycka när vi passerat 160p-gränsen. Vi förtjänar det där jävla förstapriset! Heja på oss nu, sista biten! ❤️

Advertisements

2 thoughts on “Blod, svett och tårar – Ninyas lydnadsresa

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s