Träningstävling i Enköping

Nu när jag är utbränd är hundträning verkligen, verkligen viktigt för mig. Det gör mig glad, jag fokuserar bort från allt som är struligt och det är ett andningshål som jag tacksamt söker mig till åtminstone en gång om dagen. Då Härja är i Göteborg och lever livet hos Svea, som avlastar mig som en räddande ängel, är det Ninyas träning som får en liten fokusperiod just nu – och igår träningstävlade vi delar ur lydnadsklass 1!

Vi åkte med Tina och Wilco till Enköpings BK. Det var kul att se vilken stor uppslutning det var, det bidrog i allra högsta grad till en tävlingslik känsla med mycket folk och hundar i rörelse på plats! Då vi aldrig varit där innan och Ninya är känslig för stökiga miljöer så valde jag att inte lägga plats på plan, hon har aldrig gjort någonting på platsen någonsin – men då hon är känslig och jag blev osäker och är av den åsikten att man av respekt aldrig, aldrig chansar med en platsliggning så avstod vi och lade vid sidan av plan. Det var faktiskt fint att se hur störd hon var innan jag gav henne en uppgift, och hur fint hon gick in i uppgift och låg plats bland publiken utan reaktioner. Efter en stunds minglande satte jag in henne i bilen och laddade för vår start som skulle innehålla tandvisnin, linförighet, lägg. u gång, inkallning och stå. u gång.

Det är en fin balans mellan att ta ut hunden för tidigt, och ta ut den tidigt nog för att låta den vänja sig vid miljön. Med Ninya har jag hellre ute henne för tidigt, än tar ut henne för sent – då det snarare är miljön är drivet som är problemet, även fast såklart även hennes fotgående är tusen ggr snyggare när hon är väldigt het, nyss uttagen från en bil. Så jag tog ut henne igen när det var två ekipage kvar innan mig kvar och tränade lite vid sidan av, lekte och klappade om henne. Väldigt störd av miljön, men inte så utåtriktad som hon kunde vara förut, kändes väldigt bra.

När det var vår tur körde vi tandvisningen som så att jag gick ett varv runt domaren, ställde mig framför o skakade hand, tänkte avbryta där men Ninya nosade så nyfiket o glatt på domaren att hon fick göra det innan hon fick belöning. Tänk vilka framsteg! Innan linförigheten lyckades jag snärta iväg kopplet i hennes ansikte av misstag, så hon pep till, men med lite pepp kom hon fram till att hennes matte kanske inte börjat aga henne just i denna stund! Linförigheten kändes ok, alla halter brister ju som jag vet – och hon gled fram något oerhört i slutet, men hon höll ihop fint och var mindre splittrad än jag trodde. Läggandet var något segt, inkallningen likaså, men ställandet var fint förutom när Ninya glömde hur man satte sig ner och påbörjade en liten hoppdans vid min sida.

Med tanke på hur jävla oproportionerligt nervös jag var innan inser jag hur långt vi kommit. Min monsterhund är inte en monsterhund längre, och hon klarar av att samla ihop sig och jobba på trots störningar och ny plats. Det tar vi med oss till dagens träningstävling i bro-håbo, där vi ska våga oss på en full tandvisning – och lägga plats!

Även ikväll ska vi ha med oss världens bästa träningskompisar, Tina och Wilco. Det är Tina som jublar i filmen, och hon bad mig att inte “hold it against her” när jag la upp den. Jag vägrar dock att klippa bort något så fint som det jublet som fick mina ben att bli något stadigare efter fria följet, de glada tillropen mellan momenten som fick mig att le och tänka “ja, fan Tina! du har rätt! snyggt var det!” Tack Tina för att du är bäst!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s