Jag fick ett meddelande – eller sagan om att tappa lusten totalt

Mina sociala medier, och då framför allt min öppna instagram, är ett sätt för mig att dela med mig av min och hundarnas vardag och träning, samt inspireras av andras träning, vardag och fina ord. Jag har hittat många vänner via instagram, mina två bästa vänner är “instaragg” och jag tycker enormt mycket om många jag följer, utan att någonsin ha träffat dem. Jag känner mig engagerad i deras träning, framgångar, motgångar och vardag. Jag är otroligt tacksam för att jag får ta del av alla duktiga förares och roliga hundars resa, och försöker peppa, uppmärksamma när de nått framsteg och stötta om något är tungt – och tycker att jag får detsamma tillbaka i stor mån.

Jag försöker att i mina sociala medier inte bidra till en glorifierad bild av någonting. Självklart lägger jag ut när jag är nöjd, när jag är på en fin plats, fått ett nytt jobb eller på något annat vis är glad. Men på samma sätt har jag delat med mig om hur svårt det varit att klicka med Härja i träningen, hur frustrerande det är med Ninyas reservationer och hur tufft det är att leva med dem, jag har delat med mig av min panikångest och sjukskrivning i viss mån, och försöker vara så transparent jag kan om sådant jag inte skäms över. Jag lägger ut bloopers av träningen, för att försöka avdramatisera “de perfekta 15 sek klippen”, samtidigt som jag älskar att lägga ut klipp med peppig musik och slow motion-delar.

För drygt en månad sedan kände någon sig manad att kontakta mig och tala om för mig vad “folk” tycker om mig, utifrån mina sociala medier. Hen berättade att “folk” upplever mig som icke ödmjuk, att jag får det att framstå som att lydnaden är så fruktansvärt enkel och att jag saknade förståelse och ödmjukhet inför vad det krävs att träna och tävla en elithund. Hen upplyste mig om att “folk” därför hoppas att det ska gå dåligt för mig. Folk hoppas att det ska gå dåligt för mig. 

Jag blev otroligt ledsen, vilket jag upplyste personen om, samtidigt som jag kort förklarade att jag på intet sätt menat att sätta mig över någon – och stängde i samma veva tillfälligt ned min instagram. Jag orkade inte hantera detta mitt i min sjukskrivning och utbrändhet. Jag tänkte att jag skulle låta det passera, förtränga det, låtsas som att det aldrig skett.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det här inlägget. Men det här har följt mig sedan dess. Jag har på allvar funderat på om jag vill det här. Det här med hund. Det här med att vara en “offentlig” hundperson i sociala medier. Känslan av att oavsett om jag slår knut på mig själv så kommer en utvald klick folk att läsa mina bildtexter på instagram så som fan läser bibeln. Oavsett hur många peppiga kommentarer jag lämnar så kan personen när som helst vänta sig om och säga att hen hoppas att det går dåligt för oss. Jag vet inte om det är värt det. Jag vill inte känna mig tvungen att redovisa för er hur många år, hundar och klasser jag tävlat och träna hund för att “försvara” att jag skulle ha rätten att uttala mig om hundträning.

Att låta en förhoppningsvis liten del av sin följarskara påverka en så pass mycket kan tyckas dumt. Och det håller jag med om, “skit i dem” osv och hade mitt intellekt fått bestämma hade jag gjort just det. Känslor är tyvärr inte så medgörliga, och jag tänker fortsätta resonera med dem. I min värld håller en på med hund för att det är kul, för att en vill bli bäst – självklart, men vi står faktiskt sällan mot varandra inom lydnaden. Det fina är att både du och jag kan plocka champoinat med våra djur på samma tävling. Vi kan till och med stå högst upp på pallen ihop. Att du är bra gör inte mig sämre i den här sporten, för vi relativiserar inte resultaten. Det är det som är så himla fint med lydnad.

Jag vill så gärna fortsätta med hund. Jag vill så gärna fortsätta inspireras av er på sociala medier. Jag vill så gärna få fortsätta att dela min egen träning på sociala medier. Jag vill så hemskt gärna fortsätta med hund. Jag vill fortsätta tycka att det är kul. Jag vill fortsätta tro att vi alla kommer stötta varandras mål, träning och kamp mot motgångarna.

Jag vill hoppas att vi när du och jag möts på tävling önskar varandra lycka till, och att du inte kommer hoppas att det går dåligt för mig. Jag hoppas att vi alla kommer lyckas. 

image

 

10 thoughts on “Jag fick ett meddelande – eller sagan om att tappa lusten totalt

    • Alba, Ninya & Härja says:

      Ja, det är tufft och finns alldeles för mycket av sådana här attityder. Jag tror att det i mångr och mycket behövs påminnas om varför vi alla håller på med det här – för att det är KUL! 🙏

      Like

  1. Marie says:

    Jag följer dig på instagram, och tycker verkligen att det är kul att se allt du lägger upp kring dina hundar, både era framsteg och det ni tränar mer på. Jag har själv varit sjukskriven i snart 1 1/2 år och tappat all motivation till både hundlivet och allt annat, men blir så taggad varje gång jag ser någon av dina filmer med hundarna att komma igång igen! Vet att det är svårt att ignorera elaka människor, men du och dina hundar är en otrolig inspiration och jag hoppas att du fortsätter dela med dig av eran vardag! 🙂

    Like

  2. Marisvensson says:

    Oavsett om du inte riktigt visste vad du ville med det här inlägget, så kan jag i alla fall säga att det känns VIKTIGT. Oavsett om du går vidare och känner “fuck em” eller fortsätter brottas ibland med hur du uppfattas. Så är nog allt som man väljer i text att diskutera, problematisera och argumentera i sådana här frågor viktigt att det görs. Med jämna mellanrum i flera forum.

    För uppenbarligen ramlar en del av vad vi vill kommunicera ibland mellan stolarna, i bildformat och med 15 sekunders video eller kortare bildtexter. Och om det i sin tur bidrar till att det går så lång att medmänniskor, följare, dessutom människor som bryr sig mycket om samma sak. Nämligen hundar. Börjar snacka skit bakom ryggen på någon som de känner till i 15 sekunders sekvenser, eller från en viss sorts bilder i ett flöde. Eller som de kanske också “känner någon som känner” osv.

    Då är det väl läge för alla att tänka till både en och två gånger extra. Och kanske i många fall titta lite närmre på sig själv innan man går så långt som den personen du nämner gör, “önskar att det går dåligt för dig”. För om man faktiskt missunnar någon att de får resultat för hårt arbete. Att de får uppmärksamhet och beröm och får höra viss tacksamhet för att man också poängterar att det andra ser är 1/10 av, inte allt jobb bakom.
    Om ens osäkerheter, styrkor och tvivel inte alltid syns i en slutbild eller på tävlingsresultat -inte så svårt att dra slutsatsen att det ändå kan vart svårt.
    Visst är det okej att tycka att andra får det att SE så lätt ut. Det är en känsla man får ha. Men att stanna där och göra det så enkelt är ju inte rättvist kanske. Så är det ju ofta för någon som är duktig på nåt. Om det visas ett klipp på Zlatan eller Beckham när de står och nöter fasta situationer och sätter allt. Ne, då syns ju inte alla de timmar i snålblåst i sämre miljöer som exakt samma sak har nötts vid 20.000 tillfällen. Utan det är säkerheten, det som sitter i ryggmärgen som syns tillslut. Och väldigt lite av det som gått fel på vägen. Så där är det väl upp till var och en hur öppen man vill vara med något som sitter mer eller mindre perfekt, hur det ser ut när det inte gör det. Hur det kanske kommit tårar på vägen till det där perfekta i en slow motionsekvens med peppig musik till. För oavsett om det är hundsport, träning eller något annat man gör som visas upp. Så är det väl ingen som tror att det “bara blev så”. Det har väl sett lite olika ut på vägen för de flesta bara.
    Och den fråga som känns mest intressant efter att ha läst din text är ju tyvärr inte hur duktig du är och hur du blivit det. Utan det intressanta är ju hur det tycks vara självklart att en viss sorts bakom ryggen mentalitet kommer fram. Där folk är måna om att berätta hur man uppfattas (konstigt nog oftast när det gäller negativa saker). Att “du kan nog uppfattas som…”. Vad vill man nå med den sortens prat? Om det är att göra andra personer osäkra och ifrågasätta sig själva så är man en bit på väg. Men hur många är det som stannar upp och tänker “varför lägger jag ned så mycket tid på att snacka om henne”, eller “Jag ser ju bara en liten del av hennes träning, så jag kanske inte ska dra för snabba slutsatser”. Och sist men inte minst. Varför faller det oss så naturligt att snacka lite bakom ryggen, dissa på håll. Men att känna sig stark, bättre, betydelsefullare genom att backa upp varandra (som inte har alls med resultat att göra), tex nämna för andra hur duktig någon tycks vara, “har du sett Alba, så jäkla bra hon var igår med Härja” – det verkar inte vara det man utgår ifrån (speciellt inte i mycket sociala medier). “Såg du Maria Brandel på tävlingen, vilken förebild”.

    Hur mycket fler glada och träningsvilliga tjejer med glada hundar skulle det inte kunna finnas runt om, om alla tog en del av ansvaret för att göra hundvärlden öppnare, inkluderande, lättsam när det behövs, och bestämd med samlad kraft när det behövs (när vi ser hundar fara illa tex). Mera “Fan vad grym hon är alltså”, “Så jäkla fin hon är med sin hund, även om de aldrig når elit är de ett föredöme”. Låt oss inte få de som skulle vilja vara en del av hundlivet känna sig bortskrämda för att de inte kan allt än.

    Så där ja, då har man skrivit raljerande uppsats från sjuksängen då. 🤗

    Like

  3. Paula Seise says:

    Vet helt ärligt inte hur många gånger jag läst detta inlägg för att sen gå in och läsa det igen dagen efter.
    Jag blir så jävla sur!
    Igenkänning gånger 3000.
    Jag har två på klubben som jag helt random fick som träningskompisar (trodde jag, jag insåg rätt snabbt att dom bara utnyttjade mig för att figga,skjuta av skott osv) som var tvungna att skratta bakom min rygg, berätta för mig hur dålig och hur fel jag gjorde och sen ge mig kommentarer som “men de fattar du väl??!”. Så himla inte roligt att träna hund, så himla inte roligt att jag faktiskt la ner ett tag för att min självkänsla var nere i botten och fortfarande är,jag tror alltid att jag för “fel” och suger på att träna hund.
    Nu känner jag “hoppas dom skrattar bakom min rygg igen så jag kan ge dom fingret och skratta i deras ansikten” men den energin orkar jag inte ge dom ;).

    Hur som haver, så ville jag bara komma till att man kommer över det! Och hur många har du inte som avgudar ditt sätt att träna hund?:) du är grym!
    Skit i alla negativa elaka kommentarer och meddelanden. För jag tror att du också vet innerstinne att du är as duktig!!

    VI är as grymma 😉

    Like

  4. fridaakesson says:

    Med varit med om hemska kommentarer.
    En sa “du borde inte ha hund”. Då blev jag riktigt ledsen. Pga att jag inte gjorde som dem.

    Många har så mycket fördomar, och konstig syn på andra! Skrämmande ibland :/

    Like

  5. Linda says:

    Jag har precis hittat på dig och börjat läsa. Jag behöver inspiration för mig och min hund och tycker det är väldigt tråkigt att se att det överallt ska finnas personer med dålig självkänsla som måste trycka ner andra för att de inte är nöjda med sig själva.. Fortsätt som du gör och försök att skita i den där fläcken människor som alltid kommer att vara bittra. Jag tänker fortsätta läsa, keep up the god work!!

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s