Den sköra balansgången på sociala medier

Jag har funderat mycket kring vad jag vill ha ut med mina sociala medier, vad jag har dem till och varför de kan bidra till att både lyfta mig till skyarna och få mig att känna mig utsatt och jagad, granskad på en och samma gång. 

20907258_10155154313434335_1429057089_o

Det är en “farlig” balansgång, det där med att kunna inspirera och inspireras, utan att låtsas som att allt är en dans på rosor jämt. Att inte låtsas som att den där “dåliga” tävlingen aldrig hänt – utan att för den sakens skull behöva grotta ner sig i den eventuellt dåliga känslan. Att visa processen i träningen utan att för den sakens skull inte kunna lägga ut peppiga filmer i slow motion på de resultat man är som allra nöjdast med. Jag försöker balansera peppiga filmer med att faktiskt skriva om alla våra tävlingar, även de där vi inte plockar godkända resultat, jag försöker dela med mig av mina hundars och mina svagheter – men jag försöker också lära mig att våga lyfta fram våra styrkor utan att känna att jag måste ursäkta mig eller förklara varför jag har rätt att vara nöjd.

Jag ser på intet sätt ner på dem som väljer att inte dela med sig av någonting annat än det de är nöjda med – för vet ni vad, att dela med sig av minsta lilla av sitt liv på sociala medier är ett val. Oavsett om det “bara” gäller hundträning. Vi vet ju alla vilken prestationshets som kan göra sig gällande i hundvärlden, det är på intet sätt individens ansvar att palla det trycket och redogöra allt, det är inte det jag försöker komma fram till.

Jag följer många konton där det är relativt opersonligt – fina bilder och färdiga träningsresultat läggs ut och det är väldigt inspirerande, gör mig glad och sugen på att träna mina egna hundar. Jag följer också en del konton som verkligen delar med sig av processen i sin träning, och visar hur de faktiskt lär in saker och utvecklas. Från dessa konton plockar jag många idéer och ny inspiration. Sen har vi de konton som är väldigt transparenta, lägger ut tävlingsresultat som inte blev som drömmen ville, erkänner att deras tävlingshund har problem med hundmöten och delar filmer av träningar som inte är “perfekta” eller “färdiga”. Dessa konton är de konton som tar udden av det dödliga allvar som ibland kan råda på sociala medier inom hundvärlden, och jag önskar verkligen att vara en del i den skaran som får någon att känna att det är okej att man inte föddes som en färdig SM-hundförare med en 100% lämpad hund.

Oavsett vilket typ av konto du har så kommer pissråttorna där ute att hitta fel, antingen letas det fel för att du inte påpekar dem själv och väljer att ha ett rent inspirationskonto á la det-här-är-jag-nöjd-med eller så njuter de av att du serverar dem “dina misslyckanden” helt öppet. Men vet ni? Det säger mer om dem än om er. Jag funderar och klurar ganska mycket kring just instagram och hur stämningen där ska bli bättre. Jag försöker att säga allt positivt jag tänker, kommentera konton jag kanske aldrig sett förut om det är någonting som tilltalar mig – minsta lilla. Det tar fem sekunder av min tid, och jag vet själv hur otroligt glad jag i min tur blir för varenda kommentar jag får. Att sitta och beundra någon på avstånd är så himla halvhjärtat när man kan lyfta någon en decimeter från marken med en kommentar – snälla, gör det!

Det är liksom någonting så otroligt korkat och småsint med inställningen att leta fel hos de som väljer att vara nöjda och glada på instagram. Det bidrar till balansen att vi alla har peppkonton att ta del av när motivationen är låg – och blir du inte glad av att någon annan når fina resultat och är nöjd med sin hund får du leta felet hos dig själv, inte hos personen i fråga. Att folk väljer vad de lägger ut är en självklarhet, och det betyder inte att det är någon annans uppgift att “ta ner dem på jorden” – bara för att man inte delar med sig av svagheter eller ömma punkter betyder det inte att man inte har dem eller vet om dem, det tror jag att vi alla förstår. Sociala medier är en väldigt liten del av det faktiska livet och om det ger dig prestationsångest att följa folk som är duktiga på att träna hund, klippa film och lägga ut sin träning så försök, försök verkligen, att vända det till inspiration. Leta bra delar, leta delar du är inspirerad av – och gå ut och träna. Klipp en egen film på din träning – klipp ut det bästa! tillåt dig själv att bara se det bästa, fokusera på styrkorna en stund – se, ni är ju också sådär “instagrambra”!

Det här blev ett väldigt virrigt, ostrukturerat inlägg här på kvällskvisten – mer en nedteckning av tankegångar än en ordentlig text med en tydlig poäng. Men jag tror att jag kommit fram till vad jag vill ha mina sociala medier till; inspireras, inspirera, visa på mänsklighet och på ett enkelt sätt kunna delge andra när jag blir imponerad, tycker att de gör fina saker, är duktiga och inspirerande. Det är det fokus jag väljer att ha.

Advertisements

“Överdrivet beröm”

Idag tävlade jag och Ninya. Igen. Vi tävlar mycket nu, då Ninya är en hund med stora sociala brister som behöver få växa i tävlingssituationen så är går vi ut på tävlingsplanen ofta och mycket just nu. För att skapa bra erfarenheter och känsla i min lilla hund. (Hon har en stensäker platsliggning, så vi äventyrar ingen annans tävling – no worries) Och det lyckas, idag var hon glad, mottaglig och öppen – spärrarna börjar släppa! Men det här inlägget ska handla om något helt annat; att gå av planen, ta emot sitt protokoll och mötas av en sexa i betyg på helhetsintrycket, med den enda kommentaren “överdrivet beröm”. Det är så förbannat trist och jag är så glad att Ninya inte kan läsa.


Jag applåderar min hund mellan momenten, talar om hur bra hon är och att jag är nöjd med henne. Min hund hoppar inte på mig, skäller inte, biter mig inte eller på något annat sätt slår över. Hon håller sig i stort sett alltid på min vänstra sida även i våra sociala belöningar. Jag är heller inte en sådan som drar ut på belöningarna, utan är ofta så snabb att ställa upp på nästa startpunkt att jag får vänta in tävlingsledare och domare – det stör alltså på inget sätt varken vårt utförande eller flytet i programmet. 


Det finns, i mina ögon och vad jag kan utläsa av reglerna, inte stöd att dra FYRA poängenheter för sociala belöningar på en nivå som man ser på varenda tävling. På SM i år såg man många glada hundar och förare, firande på plan av prestationer och hundar som fick det stöd och den bekräftelse de behövde och förtjänade. Men på en lokaltävling i klass 2 i Stockholm får du inte applådera din lilla hund för det arbete de utfört utan att förlora fyra (4!!!!) poängenheter i ert helhetsbetyg. 

Blir domaren extra provocerad över att jag jublade även när jag lagt henne utanför rutan och det blev noll? (Igen, jag vet. Glasögon, jag veeet!) För att det är en malle som får det stödet, hade det varit samma skeptis om en sällskapsras fått sina prestationer bejublade? Jag vet inte om jag ska hoppas på att alla får samma behandling av den här typen av domare, eller om jag hoppas att åtminstone de flesta kommer undan den här typen av kommentarer? 

En sak är säker; det här kommer inte stoppa mig från att berömma min hund på tävling. Det har jag all rätt att göra, och jag kommer inte lägga vikt vid ett enda betyg den här domaren gav oss. Vi ser uppenbarligen inte likadant på varken hundträning, tävlan eller reglerna. 

Jag hoppas att den här typen av bedömning inte kommer döda lusten hos en enda en av er, att ni slipper att möta på den här typen av domare någonsin – de allra flesta tycker det är fint och jag har fått betydligt fler helhetsbetyg som berömt min förmåga att lyfta och stötta min hund. Tyvärr sätter sexor som denna djupare spår. För några år sedan hade jag blivit väldigt ledsen och kanske tänkt att vi inte kunde tävla, om jag inte fick bekräfta henne hade hon inte tyckt det var roligt eller värdefullt att tävla och där försvinner ju hela syftet med vår gemensamma hobby. 

Idag blir jag arg, jag blir ledsen och på samma gång glad att det är jag, som tävlat lydnad i 12 år som får kommentaren. Jag som har tillräckligt många andra helhetsbetyg i ryggen för att veta att det är inte oss det är fel på. 

Men det här ska inte behöva hända. Det här är inte längre en militärsport. Vi är förbi det, välkomna till 2017 och tävlingslydnad med glädje! 

Är det ett misslyckande?

Nu har Härja gjort sitt BH-prov samt startat och genomfört sin första BSL1 (A85, B60) och det har varit otroligt roligt att ta de här första stegen ut i IPO-världen. Att spåret och platsliggningen fungerat så bra på prov  som de gör glädjer mig enormt, då vi slitit med det oräkneligt antal timmar och det bitvis känts hopplöst. Vi har under de här två tillfällena satt fingret på vad det är som brister – lydnaden; och nu har jag bestämt mig för att där ska vi börja om från början. Spåret och skyddet kommer vi fortsätta med, tävla IPO-FH i sommar och satsa på en IPO1 till hösten.

Härjafot01

Foto: Christina Mokdasi

Att gå av en lydnadsplan och veta att det inte är momenten i sig som brister, de kan hon, hon kan dem och hon utför dem, och när hon inte utför dem är det av helt andra anledningar än att hon inte förstår vad hon ska göra. På lydnadsplan det här året har Härja vuxit enormt i engagemang och attityd, och har utvecklat säkra och fina moment som jag är väldigt nöjd med. På tävling däremot har hon visat på en stor osäkerhet. Hon är inte miljökänslig i stort, inte rädd för något eller på annat sätt instabil. Men hon går ner sig på tävling i just lydnaden, hon viker sig av ett socialt tryck i situationen och har inte fått tillräckligt med redskap, erfarenhet  och driv för att ta sig igenom det.

Härja är en hund som behöver tid, tid att låta saker sjunka in. Tid att växa i sin uppgift, tid att låta poletten trilla ner och tid att bli helt säker i sina utföranden. Det finns inget syfte med att ha bråttom med den här typen av hund, och det tänker jag inte ha. Hon är en fantastiskt fin hund, som behöver vaggas in i uppgifterna, programmeras in i momenten och programmets helhet och landa, landa, landa.

Nu ett tag framöver kommer vi lägga det stora fokuset på att öka hennes engagemang, höja hennes aktivitetsnivå och skapa mönster och punkter i lydnadsprogrammet som hon känner igen för belöningar och aktivitetshöjningar. Vi kommer att lägga stor vikt i att öka värdet i rent tävlingsmässiga uppgifter, såsom att gå in på plan och anmäla till domaren, ställa upp på startpunkten och invänta platsliggningsekipaget, ha folk på plan och träna på nya platser. Allt för att trygga hennes uppfattning om vad som är hennes uppgift och vad som förväntas av oss som ekipage.

Det finns ingen prestige i att skynda ifrån sig själv och hunden som ekipage, och hundsport handlar ju om att få det att fungera på tävling. Vissa hundar gör stor skillnad på tävling och träning, där kommer det krävas ett större och ev mer tidskrävande jobb för att få det att fungera. Det är där jag upplever att mina kunskaper som hundtränare verkligen prövas, det spelar ju ingen roll hur fint det ser ut på träning när vi inte får det att fungera på tävling! (klart det gör, det är jättetrevligt att det är fint och kul för oss båda på träning, men ska man tävla så..) Att träna inför tävling är en utmaning, men det triggar mig att bli bättre och lära mig mer! Det är nu vår riktiga resa börjar; vi har tränat, checkat av, utvärderat och nu är det dags att bli bättre!

Tänk vad tråkigt det vore om allt gick spikrakt uppåt jämt (falskt påstående!) och vad lite man skulle lära sig (sant!)!

Dags att bli ett proffs på att jonglera

Det är många bollar i luften just nu, minst sagt. Vi tränar skydd två gånger i veckan, IPO-spårar tre dagar i rad, vilar ca en vecka och upprepar tre spårdagar. Lydnadspass för båda hundarna ska även de planeras in regelbundet; IPO-lydnad, tävlingslydnad och brukslydnad. Och Ninya ska bruksspåras någon gång i veckan, och träna uppletande. Det är mycket, men det är otroligt roligt och både jag och hundarna njuter av mångsidigheten i vår träning.

image1(1)

Att jobba, ha två unga brukshundar och dessutom inte bara ha en sport, utan tre, man tränar aktivt inom kräver lite av ett underverk gällande planering och struktur. Jag känner mig inte stressad, eller som att vi måste ”hinna” – utan njuter verkligen av mångsidigheten, att utvecklas, få naturliga pauser i träningen för att träna något annat. Kontrasterna mellan IPO-lydnadens fart och fläkt och tävlingslydnadens detaljpillande, IPO-spårets komplexitet och friheten i bruksspårtet. Däremellan öser vi ordentligt i uppletanderutan och på skyddsplanen. Vi har så jäkla kul, och det känns välbalanserat och bra – mina hundar och jag får utlopp för alla våra sinnen och i alla tempon. Vi utvecklas, vidgar våra vyer och lär oss. Massor.

Jag är inte någon som tränar enbart för att det är kul. Huvudsakligen för att det är kul, självklart. Men jag älskar att tävla, det driver mig vidare, blir tydliga mål och riktlinjer i träningen. Det här innebär även att det i år kommer bli ett himla bollande inte bara med träningar, utan även tävlingar. Bara i april och maj har vi BH-prov, 6 lydnadstävlingar, BSL1, MH, appellspår och Ninya ska tävla rallylydnad med en kompis som förare. Full fart, och det klottras, bläddras, stryks och tänks efter i almanackan för att optimera våra förutsättningar, och inte minst planera in den där välbehövliga vilan. Jag har en enorm motivation just nu, och bra folk omkring mig som stöttar, engagerar sig och pushar oss mot våra mål. Efter att ha haft ett jobbigt år 2016 med låg motivation och stor brist på regelbunden  träning och bra träningskompisar och stöd så känns det helt fantastiskt att ta sig an början av säsongen 2017 på det här sättet.

Jag har aldrig haft ett större sug efter att säga upp mig och träna hund på heltid, om man ändå kunde finansiera sitt hundträningsberoende på något annat vis va? Nu lägger vi in högsta växeln, gasen i botten och tar på oss våra partyhattar, hundåret 2017 väntar!!!

image2

Godkänt BH-prov!

Igår genomförde Härja sitt BH-prov med godkänt resultat, och vi fick med oss ett fantastiskt kvitto inför framtiden med oss hem. Jag är stolt och väldigt nöjd över att jag äntligen tog mig hela vägen dit, vågade genomföra och såklart även över att vi klarade det – även fast vår prestation var långt ifrån tillräckligt bra i mina ögon.

image1

Jag var helt sinnessjukt nervös, på ett sätt jag inte varit på många, många år när jag tävlat tävlingslydnad – ny sport, ny ”tävlingskultur” och hur i hela friden ska man ens bete sig? Jag var nog mer nervös över att jag själv skulle göra bort mig eller glömma bort något än över vår prestation. Att hantera tävlingar som inte lyckas hela vägen är inte någonting jag har svårt för, jag blir revanschlysten och har en plan i huvudet minuten efter vi gått av plan – oftast vill jag direkt in på tävlingsplan igen och rätta till de misstag jag gjort, få en ny chans (har många gånger efteranmält till en tävling dagen efter på grund av den där revanschlystan) och det var väldigt länge sedan jag blev arg, ledsen eller påverkad på något annat sätt än att det väckt det där jävlar anammat – så nervositeten låg helt klart i det okända. Spräcka barriären mot att bli en del av IPO-världen, ta det första steget ut. Men vi gjorde det, och det höll hela vägen!

Härja kändes glad, öppen och pepp när jag tog ett varv med henne på provplatsen och värmde upp, det kändes bra och lovande. På samlingen drog vi självklart startnummer ett, vilket innebar att jag och min nervositet inte hann kika på någon annan innan det var vår tur, men också att vi fick gå vårt program innan hon skulle ligga plats – vilket var min enda egentliga önskan inför vår start. Efter genomgången plockade jag ut en hund som fortfarande kändes pepp och följsam ur bilen och behöll den känslan och engagemanget när vi gick in på plan, anmälde oss till domaren och placerade oss på startpunken inför linförigheten. När vi började gå kändes det okej, men efter halva första raksträckan pös luften ur lilla Härja, hon blev berörd av publik, domare, hundar som gormade i bilarna och hon tappade kontakten och engagemanget. Men som den lilla mammagris och krigare hon är så gick hon där hon skulle, och bitvis orkade hon engagera sig väldigt fint. Hon avslutade ett svajigt lydnadsprogram med ett supernedläggande, fin inkallning och – som alltid – ett väldigt stiligt avslut. På platsen gormade hon till en gång när gruppen tog sig ut på plan inför den andra hundens linförighet (”ursäkta hallå, det är tävling här, ni kan inte bara gåååå här!”), men i övrigt låg hon tryggt och fint, även om hon lyfte huvudet så fanns inga tendenser till att resa sig, rycka till eller reagera på den andra hundens inkallning – en stor vinst med mitt lilla popcorn!

Med en godkänd lydnad, med delar allt mellan tillfredsställande och mycket god, gick vi vidare för miljödel där hon skötte möten med cyklar, bilar, joggare, hundar och sitta uppbunden utan en tillstymmelse av problem. Hon är så himla enkel och trevlig att ha att göra med när man bara har henne med sig, så miljön oroade mig faktiskt inte nämnvärt. Med miljön i hand kunde vi pusta ut och konstatera att vi både överlevde och klarade det!

Bristerna i lydnaden kändes jobbiga på plan, men självklara när vi gick av. Hon är känslig för socialt tryck utifrån så länge hon inte får agera på det, speciellt när det gäller andra hundar. Hon saknar uthållighet i stort och det brister först av allt i jobbiga miljöer. Jag har under senare tid medvetet dämpat hennes driv och jobbat mycket med kontroll, vilket tydligt kändes och märktes i uthållighet och engagemang. När vi gick av plan kände jag att jag har bra grepp om var vi brister, varför och vad vi ska göra åt det. Inför vår start i BSL1 om några veckor vet jag vad vi ska jobba på med lydnaden och vi kommer spåra utan bara attans – det känns så bra, kul och lite läskigt att ha foten inne, vara igång och att nu ha behörighet att tävla. Är väldigt stolt över min lilla hund, nu är det bara tuta och köra!

Stress, lugn, press, broms, bråttom, sakta – allt på en gång

Ibland känner man så fruktansvärt tydligt av den ”rätten” till tyckande och tänkande som hundvärlden i stort tycker sig ha kring alla utövare av någon hundsport, på alla nivåer.

När jag skaffade Ninya fick jag mycket tillsägelser om att min valp skulle bli utbränd, så mycket som den kunde måste ju betyda att jag tränade ihjäl den. Verkligheten var sådan att hon absolut fick träna lite nästan varje dag, på en lekfull nivå, och absolut inte i några orimliga mängder. Hon var däremot otroligt lättlärd och snappade snabbt upp det vi gjorde, så vi lekte oss vidare bland grundövningarna – och folk förfasades. När jag sedan började tävla henne, och tävlade tre klasser på tre månader, pratades det om att bränna ut en tävlingshund och att det aldrig skulle gå.

härja

Nu fyller min yngre hund, Härja, 3 år här i april, och har inte tävlat något. Hon har ”bara” genomfört två superfina starter i lydnadsklass 1, utan platsliggning och därmed utan uppflyttning – samt ett MH. Och hon ska inte ens bli tävlingslydnadshund. På samma sätt som folk förfasade sig över att Ninya kunde så mycket, förfasas och tisslas det nu om att Härja inte är tävlad, och inte kan någonting. Och det är ju sant. Det är fascinerande att få ta del av straffet man får i båda ändar – när man ”tränar sin hund för mycket!” och när ”man inte tränar sin hund!”. Det är ett fenomen som säger mycket om hundvärlden, dess missunnsamhet och svartvita tänk. Tron på att det finns ett rätt sätt.

Ninya och Härja är i stort sett alltid med på träningarna båda två, så de tränas i stort lika mycket. Av samma förare, mig. I mina ögon och min värld är det så självklart varför det ser så olika ut mellan mina hundar, varför den ena ”kan så mycket” och varför jag flyttat upp den hunden snabbt i klasserna, medan den andra knappt har doppat tassen i tävlingshavet. Det verkar dock inte vara lika självklart för alla, så jag tänkte härmed reda ut varför det har blivit så här.

Mina hundar, och dina hundar – alla hundar – är individer. De har olika medfödda egenskaper och har formats i olika miljö, eller i mina hundars fall – svarat olika på samma miljö. Vi förare är också individer med medfödda egenskaper, och av erfarenheter formade egenskaper. I kombination blir individen som är jag och individen Ninya ett team som fungerar ihop på ett helt annat sätt än teamet som består av mig och Härja. Teamen kommer ha lättare och svårare för vissa saker, jag och Härja fungerar tex mycket bättre i spåret än vad jag och Ninya gör, medan jag och Ninya fungerar väldigt mycket bättre i alla delar som innebär mer samspel och lydnad.

Det här har alltså gjort att Härja, idag nästan 3 år gammal, kommer att göra sitt BH först nu. Då det är först nu hon landat så pass att jag vet var jag har henne, att jag kan lita på henne under en platsliggning, att vi jobbat ihop oss på ett vis som gör att tävling och prov kommer fungera, vara kul och möjligt för oss. Att gå ut på plan innan vi hamnat här hade enbart varit för att man ”ska”. Annars hade jag ju aldrig tänkt tanken, och tro mig; det har jag, på att gå ut med en hund som inte var färdig i så grundläggande faktorer som platsliggning, förståelse för samarbete och impulskontroll. Att ta ut en sådan hund på tävlingsplanen hade varit att förstöra; för mig, Härja och de andra tävlande.

Jag är fruktansvärt glad att jag och Härja äntligen börjat landa, och fungerar som team – att vi äntligen ska få skörda frukten av allt slit och ge oss ut och tävla. 2017 är Härjas time to shine! Det är dags att det får bli mer okej att hantera individerna vi handskas med enligt deras och våra förutsättningar, att vi börjar förutsätta att det är vad folk gör – och att de känner sig själv och sin hund bäst.

Jag hoppas att vi alla lyckas med det vi vill, och att alla hittar en väg som passar deras team.

Vind för våg – varje hunds rättighet, eller?

Idag när vi var ute och gick mötte vi en dam som var ute och gick med sina två små hundar. Rättelse: vi mötte hennes hundar. För andra gången på några veckor sprang de här hundarna fram till mina – i full fart riktade de in sig från ca 70m avstånd och stack hela vägen fram. De små är på intet sätt arga eller dumma, men de springer fram – rakt fram, ända fram. Jag; med en hund som är livrädd för andra hundar och en som hetsar igång så fort hon får chansen, fick händerna fulla innan småhundarna förstod att mina hundar absolut inte var lekkamrater, och vände om.

Jag har full förståelse att skit händer, och sist bad den som var ute med hundarna om ursäkt. Men nu kände jag att jag ville prata med ägaren, och satte in mina hundar i bilen och gick tillbaka till elljusspåret för att lugnt meddela att det kan gå illa, och att alla hundar inte vill hälsa. Bemötandet jag fick var långt ifrån trevligt, och jag tänker mig att vi här och nu ska dissekera damens argument – för att sprida lite kunskap, vett och allmänt sund förnuft.

”Men hundar måste få springa lösa”

Jag håller med om att det, för en optimal livskvalitet, ska finnas möjlighet att sträcka ut och röra på sig ordentligt. Det innebär inte att hundar i stort har rätt att springa lösa vind för våg. Ett elljusspår är till för att motionera i, och vi ska vara glada att vi får gå där med våra hundar som det ser ut nu. Lösa hundar som springer fram till folk och andra hundar kan ändra på detta. Sverige är ett väldigt accepterande land vad gäller att vi får ha med hundar på de flesta ställen, det betyder inte att det inte medföljer skyldigheter. Din hund ska störa mina hundar, andra joggare och vilda djur lika lite som du får gå och lägga krokben för folk på stan. Det är ohyfsat och kan gå riktigt illa. Det finns rastgårdar för hundar som inte är lydiga nog, om du anser att du inte kan tillfredsställa deras behov utan att de får springa lösa.

”De kommer ju när jag ropar”

Om dina hundar kommer när du ropar finner jag det olustigt att de varit ända framme till mina hundar vid TVÅ tillfällen, och att de första gången sprang fram och tillbaka mellan mina hundar och dig några ggr innan du kopplade. Om du har en fungerande inkallning på dina hundar, och lite vett, så ropar du innan de är framme vid främmande hundar. Är det så att dina hundar ”alltid kommer så småningom” så är det inte en fungerande inkallning.

”Hundar som inte är trevliga ska ha munkorg” / ”dina hundar är bara rädda för att du är rädd, de känner av sin ägare”

Om jag springer rakt fram till dig på tunnelbanan när du sitter och läser en bok, sätter mig i ditt knä och hojtar ”HEJ SKA VI BLI KOMPISAR??” – hur hade din reaktion sett ut? Jag menar ju inget illa, jag vill ju bara vara din kompis? Ändå ett ganska otrevligt socialt beteende va? Du hade velat att jag gick därifrån va? Att, utan att fråga, låta sina hundar rusa fram till någon annans hundar är det otrevliga beteendet i sammanhanget. Dina hundar må vara snälla, och mina är absolut inte aggressiva – men det här är inte en bra erfarenhet för min osäkra hund. Hon är kopplad, har inget utrymme att fly, eller på något sätt ta ut avstånd. Hon har inte sett hundarna eller kunnat känna av dem överhuvudtaget innan de är nästan ända framme, i full fart. Jag är inte rädd för dina hundar, och mina hundar får handfast stöd av mig i alla dessa situationer, tro mig. Mina hundar uppskattar inte social framfusighet – newsflash: alla hundar fungerar inte likadant, är inte avlade till samma saker, har samma erfarenheter och alla hundar fungerar inte ihop. Att kräva det, och att kräva att alla hundar som inte glatt går ihop med alla hundar rakt av, oavsett hur introduktionen ser ut ska ha munkorg – för att du ska få ha dina olydiga hundar lösa vind för våg är fullständigt orimligt. Det är detsamma som att kräva att du ska förväntas glatt acceptera att alla svenskar utomlands slår sig ner i ditt knä i solstolen, skjuter ihop era bort på middagen och bjuder in sig till era utflykter utan att ni känner varandra, har introducerat er eller visat något intresse för nya bekantskaper – ni är ju ändå från samma land, det är väl kul att umgås med likasinnade?

En dag kanske dina hundar springer fram till en hund som i rädsla eller ilska biter ihjäl dina, och den dagen är det faktiskt ditt fel. Att du, med den här inställningen inte bara kan skrämma din omgivning och sabotera andras träning med sina hundar – du riskerar även dina egna hundars liv. DET perspektivet måste du väl kunna ta till dig?

Det minsta man kan begära är att jag, mina hundar och resten av omgivningen får slippa ha dina hundar upp i ansiktet utan att ha blivit tillfrågade. Ömsesidig respekt, kontroll på sina egna hundar och kommunikation med hundägare man möter är vanligt sunt förnuft. Vi samexisterar i den här världen, tack så mycket – och du är ursäktad, för den här gången. Och förra..

IMG_8225

Jag är en hycklare

Jag tror att vi alla går och tänker så ibland; vad vi ska göra annorlunda med nästa hund – eller vad vi vill göra helt nytt med den nya förmågan. Jag funderar ofta på det när jag får nya kunskaper och inspiration, jag har till och med en lista på funderingar, ideer, övningar och viktigt-att-tänka-på inför nästa hund. Det kan vara så inspirerande att tänka på att jag till och med börjar titta på planerade valpkullar. Samtidigt är jag en av dem som fnyser när mina icke-hundkunniga släktingar hävdar att “det går inte att lära en gammal hund sitta!”. Vilken hycklare jag är!

härjablä

Här står jag med två unga brukshundar i sina bästa åldrar, och planerar inför nästa hund. Om jag rannsakar min lista av saker att träna på med nästa hund, övningar jag “sparat till senare” och saker jag tycker är extra viktiga att tänka på med nästa hund så ser jag ju det, klart och tydligt. Det är väldigt genomskinligt när jag börjat fundera över det. Allt som står på listan är baserat på de två hundarna jag har idag, och deras träning. Såklart, tänker ni – och ja, det är klart att de är min nuvarande utgångspunkt. Men borde jag inte träna på det mina hundar i dagsläget behöver träna på med dem, och inte vänta med det till nästa hund?

För att förtydliga hur jag menar så tror jag absolut att de hundarna jag har idag kommer lära mig saker som är superviktiga för mig att ha med mig inför nästa hundköp och min träning av nästa valp – men de saker som hamnat på listan och de övningar jag “sparat till senare” kan nog, när jag är riktigt ärlig mot mig själv, klassas som de saker jag “gett upp” med mina nuvarande hundar. “Gör det här med nästa hund”. Nej, gör det med den hunden du äger nu, som har problem med det du tänkte “spara till senare”, gå ut och kör med den hunden som behöver den övningen du skrev upp nu. Säg inte att det går att lära gamla hundar att sitta när du inte tänker slita lite för att lära om lite grunder på din engagerade och lättmotiverade treåring, sluta hyckla nu!

Jag äger två hundar av samma ras, i samma ålder, av samma kön – och jag kan absolut inte träna dem på samma sätt. Ett av mina och Härjas stora problem i träningen har varit att Ninya har passat mig så otroligt bra – och Härja absolut inte fungerar på det sättet i träningen. Vi har fått skapa eget och nytt, från början till slut. Anpassa, göra om, testa, anpassa, misslyckas och lyckas. Varför i hela fridens namn tror jag att jag kan göra en lista utifrån de hundar jag har nu, för att applicera rakt av på en helt ny individ med, antagligen, helt andra egenskaper och förutsättningar? Det tror jag ju inte, egentligen. Men det känns lite bra att ha noterat det, att så här gör vi då inte nästa gång, som att man garderat sig – och kan släppa det då.

Självklart lär jag mig en massor på vägen, jag utvecklas i mina färdigheter som hundtränare, skapar och samlar på mig nya verktyg. Det är mina nuvarande hundars förtjänst. Och de förtjänar att jag inte ger upp på deras svagheter/våra svårigheter som ekipage. Tre år är inte ens gammalt, och jag hävdar bestämt att man kan lära gamla hundar att sitta. Det är okej att lära in nya grunder och lära om med en vuxen tävlingshund – tror du att det kommer resultera i något bättre så tycker jag att du ska kavla upp ärmarna och sätta igång!

Titta på din “med nästa hund”-lista, vilka av punkterna är egentligen “med min nuvarande hund”-punkter? Nästan alla, va?

härjafot

Detaljer utan helhet är som guacamole utan avokado…

… det spelar liksom ingen roll hur god kryddmix du gjort, utan avokado är det ingen höjdare. Och nog för att bara avokado är gott, men när du vet att den där goda kryddmixen finns att tillgå lockar det att blanda dem ordentligt innan du slevar upp det i din taco, visst?

ninya03(2)

Foto: Christina Mokdasi

Jag är en detaljmänniska. Jag inspireras av snygga detaljer, fascineras av och beundrar hundtränare som jobbar igenom detaljer grundligt och ordentligt, de bästa hundtränarna jag vet är de som får mig att tänka ”men gud, den där detaljen har jag inte ens tänkt på att jag kan stärka upp!”. Jag älskar att träna detaljer, det är ofta pass med snabba repetitioner, där det går fort framåt och ni blir riktigt bra på en liten del av momentet ihop, det är kul! Men de där detaljerna vi tränar så ofta, de ger ju inga extrapoäng i en ickefungerande helhet. Jag har som löfte till mitt och hundarnas tränings- och tävlingsår att vi ska helhetsträna betydligt mer, och mer medvetet träna detaljer och helhet på ett sätt som fasar ihop dem, och nu tänker jag högt kring hur vi ska träna;

Rena detaljpass:
-Pass där vi tränar de delar av moment som tidigare brustit
– Pass där vi tränar de delar av moment som behöver stärkas
– Kortare pass, med ett fåtal övningar, kan oftare tränas inomhus
– Högt satta kriterier för att varje del ska bli rätt

Rena helhetspass:
– Pass där vi tränar hela moment
– Pass där vi tränar flera moment i länkar
– Längre pass, med längre mellan belöningarna, kräver mer utrymme; utomhus/hall.
– Sänkta kriterier för detaljer, fokus på att momenten utförs på ett i helhet tillfredställande sätt

”Blandpass” – två olika varianter
1) Vi börjar med att stärka de detaljer som brukar fallera i en länk, för att sedan sätta ihop länken och stärka att dessa bitar följer med i helheten.
2) Vi börjar med att länka ihop delar för att sedan utvärdera och plocka ut de detaljer som behöver stärkas för att de ska fungera tillfredställande i helheten.

Jag tänker mig att de rena detaljpassen ska koncentreras till inomhuspass hemma; fjärrskiften, signalkontroll, nedlägganden och sådant kan vi utföra på yogamattan hemma kvällstid utan att de ska behöva ”äta upp” så mycket av vår tid på en plan – där vi har plats att träna helhet. Några kvällar i veckan, vi brukar väl snitta på 4 kvällar i veckan – så vi har redan mycket tid åsidosatt för detaljträning. När vi tränar utomhus eller i hall, 3-4 ggr i veckan, ska dessa pass i majoritet ägnas åt blandpass, men vi måste även se till att åtminstone någon gång i veckan få till pass där vi länkar och enbart jobbar med helhet. Dels är det helheten som är målet, och en regelbunden utvärdering av hur den ser ut är nödvändigt, och dels krävs uthållighetsträning samt en förståelse hos hundarna för att helhet, långa länkar och tävlingsmässiga utföranden är det vi gör – inte bara något som sker på tävling.

För Härjas del handlar det mycket om att hon måste bygga upp en uthållighet och förståelse för att belöning kommer – jobba på! Då jag måste erkänna för mig själv att det är helt och hållet mitt och träningens fel att hon inte har den önskade uthålligheten. I Ninyas fall kan hon jobba väldigt länge utan belöning och har i mina ögon en god uthållighet i den aspekten, men går gärna upp i aktivitet och kan bli på gränsen till belöningsfrustrerad ju längre tiden går – speciellt med kommendering. Hon behöver få rutin på tävlingsmässiga utföranden.

Det känns som att jag det senaste, med en mer aktiv planering och uppföljning av vår träning, haft möjlighet att analysera och granska vår träning och våra brister i stort och smått – jag ser fram emot att ändra, exprimentera och testa för att nå nya, bättre resultat och utvecklas!

How I´m planning our training sessions

Since our more serious training have been put on hold the last few months, and we just walked in the forest and played around for fun, we had to get our shit together – and we’re now back on track with our training again. It’s so much fun, and I’m really enjoing my fantastic working dogs. We’ve a new set of goals; Härja has a BH-test in a few weeks and Ninya is entering the Swedish tracking program, and of course we continue to compete FCI obedience.

With our new goals and since we’ve signed up for some competitions, we have no longer the time to play catch and play around – we have to plan, get structure and make sure to evolve our skills! I love having a goal, create a plan and be able to measure and see our development. I’ve always been one of those who thinks that it’s hard to plan our training, where do you begin and what’s important to include to make it an effective tool to make us move forward and get better? After many years as a dogtrainer I’ve found a few tricks and ways of doing it that I find to be good – but I can always be better and most of all more consistent, to always plan our training and never let a session go to waste, without a purpose (“have fun” can be a purpose, it’s not dead serious, ok?). But I think that it’s important to have an overview so we’re not stuck in the trap of rewarding the same things, that our dog already know, and never work on our weaknesses or move forward.

harja012

foto: Christina Mokdasi

When I’m writing a plan from scratch I’m usually takes the dog out and go through the class we’re supposed to compete next time we’re competing, whenever that is. After this session I’m making a list of the good parts, and the things that we need to work on. Every part of the program. This list of things that we need to work on makes a lil’ buffet to choose from when you’re planning your next session. Pick parts from the list, and work on you weaknesses. When you’re done with a training session, always make a list of the things you have to work more at, according to the session you just had. When you’re doing this, you’re always basing your next session on the one you just had, and your plans keep following your development. Occasionally I’ll go out and go though the whole program again, evaluates the session, compare the list to the one from last time we did the whole program – and makes a new list of things to work on.

This way to structure my training has been very clear and easy for me. I’m always up to date with our weaknesses and we’re keeping track of new things that might appear. And every once in a while, we’ll check how our work is going by going through the whole program. With two dogs, three sports and a bit of a confused brain it’s easy for me to forget new thoughts, problems or soulutions if I’m not writing it down and actually includes it in my next session. And who has the time for a novel every time you’ve been training your dogs? A list of things to think of, work on and take with us is the perfect middle ground.

We’re currently trying to train 5 days a week, at least 3 tracks a week (one of our goals for 2017 is to track 100 tracks!) and keep our development going. I’m also going to put some extra time on training with others, and in new environments – preferably with a lot of dogs, to secure their ability to work whenever and make them strong in every situation.

It’s time to become our best possible shape, this year is filled with competitions and adventures – we’re pumped!!