Jag är en hycklare

Jag tror att vi alla går och tänker så ibland; vad vi ska göra annorlunda med nästa hund – eller vad vi vill göra helt nytt med den nya förmågan. Jag funderar ofta på det när jag får nya kunskaper och inspiration, jag har till och med en lista på funderingar, ideer, övningar och viktigt-att-tänka-på inför nästa hund. Det kan vara så inspirerande att tänka på att jag till och med börjar titta på planerade valpkullar. Samtidigt är jag en av dem som fnyser när mina icke-hundkunniga släktingar hävdar att “det går inte att lära en gammal hund sitta!”. Vilken hycklare jag är!

härjablä

Här står jag med två unga brukshundar i sina bästa åldrar, och planerar inför nästa hund. Om jag rannsakar min lista av saker att träna på med nästa hund, övningar jag “sparat till senare” och saker jag tycker är extra viktiga att tänka på med nästa hund så ser jag ju det, klart och tydligt. Det är väldigt genomskinligt när jag börjat fundera över det. Allt som står på listan är baserat på de två hundarna jag har idag, och deras träning. Såklart, tänker ni – och ja, det är klart att de är min nuvarande utgångspunkt. Men borde jag inte träna på det mina hundar i dagsläget behöver träna på med dem, och inte vänta med det till nästa hund?

För att förtydliga hur jag menar så tror jag absolut att de hundarna jag har idag kommer lära mig saker som är superviktiga för mig att ha med mig inför nästa hundköp och min träning av nästa valp – men de saker som hamnat på listan och de övningar jag “sparat till senare” kan nog, när jag är riktigt ärlig mot mig själv, klassas som de saker jag “gett upp” med mina nuvarande hundar. “Gör det här med nästa hund”. Nej, gör det med den hunden du äger nu, som har problem med det du tänkte “spara till senare”, gå ut och kör med den hunden som behöver den övningen du skrev upp nu. Säg inte att det går att lära gamla hundar att sitta när du inte tänker slita lite för att lära om lite grunder på din engagerade och lättmotiverade treåring, sluta hyckla nu!

Jag äger två hundar av samma ras, i samma ålder, av samma kön – och jag kan absolut inte träna dem på samma sätt. Ett av mina och Härjas stora problem i träningen har varit att Ninya har passat mig så otroligt bra – och Härja absolut inte fungerar på det sättet i träningen. Vi har fått skapa eget och nytt, från början till slut. Anpassa, göra om, testa, anpassa, misslyckas och lyckas. Varför i hela fridens namn tror jag att jag kan göra en lista utifrån de hundar jag har nu, för att applicera rakt av på en helt ny individ med, antagligen, helt andra egenskaper och förutsättningar? Det tror jag ju inte, egentligen. Men det känns lite bra att ha noterat det, att så här gör vi då inte nästa gång, som att man garderat sig – och kan släppa det då.

Självklart lär jag mig en massor på vägen, jag utvecklas i mina färdigheter som hundtränare, skapar och samlar på mig nya verktyg. Det är mina nuvarande hundars förtjänst. Och de förtjänar att jag inte ger upp på deras svagheter/våra svårigheter som ekipage. Tre år är inte ens gammalt, och jag hävdar bestämt att man kan lära gamla hundar att sitta. Det är okej att lära in nya grunder och lära om med en vuxen tävlingshund – tror du att det kommer resultera i något bättre så tycker jag att du ska kavla upp ärmarna och sätta igång!

Titta på din “med nästa hund”-lista, vilka av punkterna är egentligen “med min nuvarande hund”-punkter? Nästan alla, va?

härjafot

Detaljer utan helhet är som guacamole utan avokado…

… det spelar liksom ingen roll hur god kryddmix du gjort, utan avokado är det ingen höjdare. Och nog för att bara avokado är gott, men när du vet att den där goda kryddmixen finns att tillgå lockar det att blanda dem ordentligt innan du slevar upp det i din taco, visst?

ninya03(2)

Foto: Christina Mokdasi

Jag är en detaljmänniska. Jag inspireras av snygga detaljer, fascineras av och beundrar hundtränare som jobbar igenom detaljer grundligt och ordentligt, de bästa hundtränarna jag vet är de som får mig att tänka ”men gud, den där detaljen har jag inte ens tänkt på att jag kan stärka upp!”. Jag älskar att träna detaljer, det är ofta pass med snabba repetitioner, där det går fort framåt och ni blir riktigt bra på en liten del av momentet ihop, det är kul! Men de där detaljerna vi tränar så ofta, de ger ju inga extrapoäng i en ickefungerande helhet. Jag har som löfte till mitt och hundarnas tränings- och tävlingsår att vi ska helhetsträna betydligt mer, och mer medvetet träna detaljer och helhet på ett sätt som fasar ihop dem, och nu tänker jag högt kring hur vi ska träna;

Rena detaljpass:
-Pass där vi tränar de delar av moment som tidigare brustit
– Pass där vi tränar de delar av moment som behöver stärkas
– Kortare pass, med ett fåtal övningar, kan oftare tränas inomhus
– Högt satta kriterier för att varje del ska bli rätt

Rena helhetspass:
– Pass där vi tränar hela moment
– Pass där vi tränar flera moment i länkar
– Längre pass, med längre mellan belöningarna, kräver mer utrymme; utomhus/hall.
– Sänkta kriterier för detaljer, fokus på att momenten utförs på ett i helhet tillfredställande sätt

”Blandpass” – två olika varianter
1) Vi börjar med att stärka de detaljer som brukar fallera i en länk, för att sedan sätta ihop länken och stärka att dessa bitar följer med i helheten.
2) Vi börjar med att länka ihop delar för att sedan utvärdera och plocka ut de detaljer som behöver stärkas för att de ska fungera tillfredställande i helheten.

Jag tänker mig att de rena detaljpassen ska koncentreras till inomhuspass hemma; fjärrskiften, signalkontroll, nedlägganden och sådant kan vi utföra på yogamattan hemma kvällstid utan att de ska behöva ”äta upp” så mycket av vår tid på en plan – där vi har plats att träna helhet. Några kvällar i veckan, vi brukar väl snitta på 4 kvällar i veckan – så vi har redan mycket tid åsidosatt för detaljträning. När vi tränar utomhus eller i hall, 3-4 ggr i veckan, ska dessa pass i majoritet ägnas åt blandpass, men vi måste även se till att åtminstone någon gång i veckan få till pass där vi länkar och enbart jobbar med helhet. Dels är det helheten som är målet, och en regelbunden utvärdering av hur den ser ut är nödvändigt, och dels krävs uthållighetsträning samt en förståelse hos hundarna för att helhet, långa länkar och tävlingsmässiga utföranden är det vi gör – inte bara något som sker på tävling.

För Härjas del handlar det mycket om att hon måste bygga upp en uthållighet och förståelse för att belöning kommer – jobba på! Då jag måste erkänna för mig själv att det är helt och hållet mitt och träningens fel att hon inte har den önskade uthålligheten. I Ninyas fall kan hon jobba väldigt länge utan belöning och har i mina ögon en god uthållighet i den aspekten, men går gärna upp i aktivitet och kan bli på gränsen till belöningsfrustrerad ju längre tiden går – speciellt med kommendering. Hon behöver få rutin på tävlingsmässiga utföranden.

Det känns som att jag det senaste, med en mer aktiv planering och uppföljning av vår träning, haft möjlighet att analysera och granska vår träning och våra brister i stort och smått – jag ser fram emot att ändra, exprimentera och testa för att nå nya, bättre resultat och utvecklas!

How I´m planning our training sessions

Since our more serious training have been put on hold the last few months, and we just walked in the forest and played around for fun, we had to get our shit together – and we’re now back on track with our training again. It’s so much fun, and I’m really enjoing my fantastic working dogs. We’ve a new set of goals; Härja has a BH-test in a few weeks and Ninya is entering the Swedish tracking program, and of course we continue to compete FCI obedience.

With our new goals and since we’ve signed up for some competitions, we have no longer the time to play catch and play around – we have to plan, get structure and make sure to evolve our skills! I love having a goal, create a plan and be able to measure and see our development. I’ve always been one of those who thinks that it’s hard to plan our training, where do you begin and what’s important to include to make it an effective tool to make us move forward and get better? After many years as a dogtrainer I’ve found a few tricks and ways of doing it that I find to be good – but I can always be better and most of all more consistent, to always plan our training and never let a session go to waste, without a purpose (“have fun” can be a purpose, it’s not dead serious, ok?). But I think that it’s important to have an overview so we’re not stuck in the trap of rewarding the same things, that our dog already know, and never work on our weaknesses or move forward.

harja012

foto: Christina Mokdasi

When I’m writing a plan from scratch I’m usually takes the dog out and go through the class we’re supposed to compete next time we’re competing, whenever that is. After this session I’m making a list of the good parts, and the things that we need to work on. Every part of the program. This list of things that we need to work on makes a lil’ buffet to choose from when you’re planning your next session. Pick parts from the list, and work on you weaknesses. When you’re done with a training session, always make a list of the things you have to work more at, according to the session you just had. When you’re doing this, you’re always basing your next session on the one you just had, and your plans keep following your development. Occasionally I’ll go out and go though the whole program again, evaluates the session, compare the list to the one from last time we did the whole program – and makes a new list of things to work on.

This way to structure my training has been very clear and easy for me. I’m always up to date with our weaknesses and we’re keeping track of new things that might appear. And every once in a while, we’ll check how our work is going by going through the whole program. With two dogs, three sports and a bit of a confused brain it’s easy for me to forget new thoughts, problems or soulutions if I’m not writing it down and actually includes it in my next session. And who has the time for a novel every time you’ve been training your dogs? A list of things to think of, work on and take with us is the perfect middle ground.

We’re currently trying to train 5 days a week, at least 3 tracks a week (one of our goals for 2017 is to track 100 tracks!) and keep our development going. I’m also going to put some extra time on training with others, and in new environments – preferably with a lot of dogs, to secure their ability to work whenever and make them strong in every situation.

It’s time to become our best possible shape, this year is filled with competitions and adventures – we’re pumped!! 

Utefter individens förutsättningar

Ibland får jag kommentarer på Instagram som tycker att ”you are overdoing things”. De här kommentarerna har jag främst fått på filmer där jag tekniktränar Härja. Det ser ut som rena valpövningar i sitt, ligg och stå där jag visar henne i överdrivna röselser. Med en snart treårig hund tycker folk att det här verkar onödigt, överdrivet eller som en lågt lagd ribba för en träning. Med Ninya gör jag aldrig den här typen av övningar, och har aldrig gjort, och hon är ju bara 10 månader äldre – varför?

Allt handlar om individen. Härja är en hund som rör sig otroligt stelt och fyrkantigt – innan hon skulle röntgas var jag övertygad om höft- eller ryggfel, men då hon är friröntgad och klanderfritt byggd och genomgången av veterinär är det helt enkelt den hon är, hon rör sig så och det är de förutsättningar hon har med sig, rent fysiskt. Detta medför att hennes rörelsemönster i skiften av positioner även de är stela, och hon gör dem i flera etapper istället för en kort och snabb rörelse – oavsett hur mycket jag drar upp henne. Det är hennes naturliga sätt att röra sig.

Med det i åtanke tränar vi mycket teknik. För att få snabba och rena skiften behöver jag lära henne en teknik som hon alltså inte har naturligt. det säger sig själv att det tar tid för det nya rörelsemönstret att sätta sig i kroppen på den lilla, och vi tränar regelbundet, med överdrivna och stora rörelser för största möjliga tydlighet. Vi övar teknik från stillastående och i rörelse. Målbilden med den här träningen är att hon ska ta till dessa rörelser under marsch, helt utan hjälper. I ställandet är vi nästan i mål, och vi jobbar vidare med läggande och sättande. Det här kommer vi få träna under hela hennes tränings- och tävlingskarriär, i och med att det inte är hennes naturliga rörelsemönster måste jag som tränare upprätthålla rätt muskulatur och muskelminne hos henne för att hon ska klara av att fortsätta välja de här inlärda rörelserna.

Sådant här tycker jag är väldigt intressant med hundträning. Kör vi på i mönster för hur moment och delar ska läras in, stirrar oss blinda på metoder och andras träning – och försöker gå samma väg som någon annan gått för att lyckas, eller stannar vi upp och ser till individen? Det gäller både vår hund och oss själva. Varje hund vi har har olika förutsättningar och svårigheter vi behöver jobba med och runt, men det har även vi.
Jag har tex. Dåligt tålamod och behöver snabba resultat för att kicka mitt belöningssystem, vilket betyder att jag måste ha med min egen motivation och uthållighet i planeringen av vår träning. Variera korta repetitioner av saker på inlärningsstadiet med våra bästa moment där jag kan få kickar av att lyckas med helhet och detaljer på en gång.

Träningen blir som allra bäst när vi lyckas planera både utefter våra egna och hundens förutsättningar. Att kopiera ett beprövat sätt eller metod är helt klart enklare, men det är inte säkert att det ger önskat resultat. Att individanpassa kräver kunskap om en hel del aspekter; vad vi ska lära in och vilka beteenden det består av, vad hunden har svårt/lätt för, vad som motiverar hunden, vad du som förare har lätt/svårt för och vad som motiverar dig. Det tar tid, mycket tid, och en hel del testande av vägar, belöningar och momentträning. Plocka och sålla bland de delar ni gillar i “färdiga koncept”, andras träning och vad instruktörer tipsar er om. Det tar tid, självkännedom – låt det ta tid. För varje ny hundindivid du ska ta dig an att träna med får man börja om – vem är det här? Hur fungerar hen? Hur fungerar vi ihop? Det är en process som kan tyckas svårt, men den är givande och relationsbyggande som bara den, och tvingar dig att bli en kreativ och lyhörd hundtränare!

Alltså; ta in vad andra säger, inspireras, lär dig – men glöm inte att titta ner vid din sida och fundera över vem individen där intill dig är, vad den tycker är kul, hur den lär sig och vad den tycker är svårt. Hur har ni kul tillsammans? Hur blir ni det bästa ekipaget ni kan bli? Det kan ingen annan, eller någon färdig mall, tala om för er; du känner dig och din hund bäst – så fram med analyshatten och självkännedomen!

Hitta tillbaka till motivationen!

Det här inlägget är lika mycket för min skull, för att kunna gå tillbaka och läsa, som för att försöka dela med mig av hur jag försöker göra när motivationen dippar sådär totalt att man inte finner glädjen eller drivet att träna, göra en plan och hålla igång med hundarna – trots att man egentligen vill, vet att det ger en massor av energi och gör en glad.

Fas 1; Netflix-fasen

Det är okej att inte alltid träna fem dagar i veckan, planera varje pass, fysa hundarna i toppform och alltid ha apportbocken i högsta hugg. Passa på att vila, både dig och hundarna. Slappna av, lek, promma och kolla på en bra serie. Vi behöver vila för att orka, såväl hundar som tvåbenta, i vissa fall blir vi bättre av att vila, i vissa fall galnare och i vissa fall glömmer vi en sak eller två som vi kunde innan vilan. Ingen fara på taket, struntar man i att vila när man behöver finns det en risk för att påtvingad träning, dåligt humör eller kort stubin ändå gör att man sabbar mer än det ger att strunta i den där vilan. Det man tappar plockar man snabbt upp när glädjen och motivationen är tillbaka igen!

IMG_3413

Fas 2; Inspirationsfasen

Det är dags att hitta en anledning att ta sig upp ur soffan och damma av apportbocken igen, men hur? Jag brukar vända mig till den guldgruvan som sociala medier innebär, andras motiverade träning brukar smitta av sig – och vem blir inte lyrisk av fin hundträning? Enya, Marie-Louise, Annika och Moa är fantastiska hundtränare, för att tipsa er om några som fyller på mitt motivationsförråd. Filmen från FMBB 2015 är en mäktig upplevelse som ger mig gåshud, och inspiration.

Jag kan även använda musik för att finna motivationen igen, lyssna på den här och tänk er att ni går ett fantastiskt program på lydnads-SM, eller den här samtidigt som du visualiserar er målbild i fria följet, eller den här när du ser er på pallen framför dig. Gör en pepplista!

12

Fas 3; Spark-i-röven-fasen

Var peppen inte nog? Ge dig själv en spark i baken! Anmäl till en tävling i rimlig framtid, förutsatt att du börjar träna imorgon. För kort tid till tävling kommer ge dig panik, pressade träningar och du riskerar att hamna i fas ett igen – nog för att vi gillar netflix, men vi vill ju träna nu! Lagom med tid, så du “måste” träna för att du vill göra bra ifrån dig och ha kul med din hund på tävlingen, men också med utrymme för vilodagar och en spahelg med dina människokompisar. Press hör inte hemma i din hobby, speciellt inte i motivationsdipparna!

Är ni långt ifrån redo för tävling, eller hunden tex. är valp, kan en anmälan till kurs ha samma effekt. Inbokade tider, en instruktör som peppar och guidar till framsteg och ett sätt att få igång rutinen i träningen igen.

1

Fas 4; lagom med gas-fasen

Inte allt på en gång nu! Med inspiration till tusen och ett mål uppsatt är det lätt att gasa i 120km/h första veckan och sedan hamla framför netflix igen. Planera långsiktigt, sätt upp små mål som ni lätt kan nå – dela upp de stora målen i mindre bitar och träna på rimlig nivå hela tiden. Självfallet ska du passa på nu när du är motiverad, men inte rakt in i kaklet. Boka träningsdejter med kompisar några veckor framöver, lagom utspritt så ni kan tanka energi, boosta varandra och se till att ni kommer iväg, utvecklas och har kul tillsammans!

Någonstans här har vi förhoppningsvis hittat drivet, börjat komma framåt med vår träning, hittat motivation till att träna lite till och kommit på varför det är så himla roligt att träna hund. Ens träning och motivation till träning kan gynnas av att man då och då kikar tillbaka på det som peppade en i inspirationsfasen, omger sig med träningsvänner som lyfter er som ekipage och bokar in små ljusgliumtar; föreläsningar, en clinic eller en helgkurs där du kan tanka energi, få lite nytänk och tända lusten att prova nya vägar.

Det ska vara kul att träna hund – kul att vara hund!

 

Lathund; för umgänge och vistelse i hundvärlden

Bakgrund: Alla som vistas i den sk. hundvärlden (samlingsbegrepp för fysiska situationer såsom hundkurs, hundtävling och promenadstigar samt platser på internet rörande hund såsom delar av facebook, instagram och bloggvärlden) befinner sig i denna för att de finner hundträning, hundar och hundsport roligt. Den absoluta majoriteten tjänar inte några pengar på sitt medlemskap i hundvärlden, utan det får ses som en hobbyverksamhet. I de allra flesta sporter tävlar du främst mot dig själv, förutom på mästerskapsnivå. Trots detta präglas hundvärlden av prestige och ett starkt konkurrenstänk. Det bidrar till en ovälkomnande atmosfär, nervositet och obehag för många, vilket hämmar (kanske till och med förhindrar) deltagandet i kurser, tävlingar och sociala medier.

Fakta: Att någon annan är duktig gör inte dig sämre. Andras framgång banar väg för din. Andras kunskaper kan komma dig till nytta, såvida du är mottaglig.

Lathund för umgänge och vistelse i hundvärlden

Sociala medier:

  • Om någon lägger ut sin träning, och inte har frågat efter råd, är dina påpekanden om vad som måste åtgärdas med allra största trolighet mer sårande än behjälpliga. Känner du inte ekipaget är din spontana tanke och kritik om träningen enbart baserad på dig, din hund och er träning – och det är inte dig själv du var på väg att ge kritik nu, eller hur?
  • Om det går bra för någon och du spontant känner för att leta fel, sätt dig på dina fingrar och räkna till sjumiljonertrettio.
  • Sprid glädje och pepp! Uppmärksamma när folk gör framsteg, hinner du tänka det så hinner du skriva det! Gratta till framgångar! Uppmärksamma när folk ger dig inspiration till din egen träning!

I det verkliga livet:

  • Hälsa på folk på klubben, på tävling och träning. Kanske inte när de är mitt uppe i sitt fria följ, men ett hej är alltid trevligt att utbyta när man möts.
  • Har någon problem med sin hund, utfall eller dyl, ta hänsyn och avstånd – oavsett hur duktig din hund är finns det inget syfte med att provocera den andra hunden och genera den andra ägaren.
  • Att tyst stå och granska någon som tränar utan att hälsa eller ge positiv feedback kan upplevas som otroligt pressande, även för den mest erfarne hundföraren – är det ens första gång på klubben kan en känna sig direkt ovälkommen.
  • Även här gäller det att öppna munnen om du ser något som är bra, uppmärksamma fin hundträning – oavsett om det är en träningskompis eller en okänd tant på klubben. Ett “fint!” Kostar lika mycket som ett “hej!” – ingenting.

Hundvärlden är min fristad. Var min fristad, innan jag blev tillräckligt involverad för att förstå hur avundsjuk, kritisk och ovälkomnande den är. Jag hoppas innerligt att de som vill börja träna hund i framtiden kommer känna sig välkomna, peppade och motiverade – från sin första allmänlydadskurs till SM i valfri gren. Att det ska vara okej att vara nybörjare. Att det ska vara okej att lyckas. Att det ska vara okej att vara nöjd. Att det ska vara okej att vara missnöjd. Du blir inte en sämre hundtränare för att du är trevlig.

Jag hoppas att vi alla kommer nå våra mål, att vi kommer ha kul på vägen och att hundvärlden får vara en fristad. För mig, dig och alla andra fantastiska hundförare i vårt avlånga land. Kan vi hjälpas åt med det? 

ninya03

Åter till träningsrutiner, nya mål – och planering!

Efter ungdoms-SM i somras falnade glöden, och efter ett halvår av mindre aktivt tränande, målllöst flanerande i skogen och slappande i soffan med råa ben är vi nu igång med träningen igen. Det känns fantastiskt roligt, mina hundar är fantastiskt fina! Vi har satt upp nya mål; Härja har BH och BSL1 inbokat väldigt snart och Ninya har sadlats om från tävlingslydnaden till bruksspåret.

Med nya mål och tävlingar inbokade har vi inte längre tid att kasta boll och enbart lattja på lydnadsplan, vi måste börja planera, strukturera och ta oss framåt. Jag älskar att ha mål, skapa en plan och kunna mäta och se utvecklingen. Det där med att planera och strukturera sin träning har jag alltid tyckt varit svårt, var börjar man och hur gör man för att det ska bli effektivt och bära en framåt i träningen. Jag har efter många års hundträning hittat några sätt att planera som jag finner effektivt, men kan fortfarande bli bättre – och framförallt mer konsekvent med att alltid planera, varje pass, för att se till att vi inte står och belönar det vi redan kan dag ut och dag in, utan att träning faktiskt bär mot utveckling!

harja012

foto: Christina Mokdasi

När jag planerar tex nu när jag ska starta upp hundarna från en periods vila från strukturerad träning så brukar jag ta ut dem på plan och träna igenom den klassen de ligger i/vi strävar emot. Efter passet skriver jag ner de bra delarna, och de delarna vi behöver träna mer på/problem som uppstår. Moment för moment. Den här listan av saker att träna på och problem som uppstått blir en buffé att plocka ifrån nästa pass, där vi väljer ut bitar från denna lista att träna på. Efter varje genomfört pass skriver jag ner vad vi behöver träna mer på, och vad vi ska ta med oss till nästa. På så vis bygger alltid kommande pass på det vi precis haft, och planeringen inför detta kommande pass blir helt okomplicerad att göra. Emellanåt länkar jag ihop klassen igen, utvärderar och jämför med förra gången – och skriver en ny lista.

Det här sättet att strukturera min träning har för mig varit väldigt tydlig, och med ständig koll på det stora målet jobbar jag med de delar som brister för att uppnå det – och uppstår nya saker längs vägen hamnar de på listan. Med två hundar, tre sporter och en virrig hjärna är det för mig annars lätt att tappa delar av tankar, lösningar eller planer – hur minns man ens hur förra passet såg ut och vad en ska ta med sig, om en inte noterar? och vem orkar alltid, alltid skriva en hel uppsats om sin träning? För mig är listorna över saker att ta med oss, förbättra och klura på den perfekta mellanvägen!

Vi försöker nu få till träning fem dagar i veckan, minst tre spår i veckan (vi har som mål att spåra minst 100 spår 2017) och hålla igång utvecklingen. Jag ska även försöka komma igång och träna med andra, på fler olika platser och gärna med mycket hundar. Det är dags att trygga både mig och hundarna mer, nog är vi miljötåliga och -tränade, men det är känslan av att i alla miljöer, i alla scenarier veta var jag har båda tjejerna som jag saknar sedan vår paus. Det är helt enkelt dags att toppa formen igen, jag saknar att tävla, och hundarna tycker att det är så fantastiskt kul att vara igång igen!

Mot nya mål, 2017 ska bli ett bra hundår; fyllt med träning och tävling!

“Obstacles are those frightful things you see when you take your eyes off the goal”

2,5 år gammal var det dags. Debuten i lydnadnadsklass 1. För min reserverade, utåtagerande hund som det tidigare varit helt omöjligt att tänka sig bestå en tävlingsmässig tandvisning med främmande människa. 23 april klarade hon tandvisningen på debuten, 7p – hon morrade åt domaren när hon gick därifrån efter genomfört moment. Då tandvisningen var sist höll jag på att kräkas genom hela individuella programmet och sabbade allt. 152,5p med nollat hopp och en förare som inte alls betedde sig som vanligt, Ninya hamnade helt ur fas. Vi klarade tandvisningen, och jag var förbannad. På mig själv. Och revanschsugen så det brann i huvudet. Jag och Moa ringde ner en tävlingssekreterare för en tävling dagen efter, och så blev det. Efteranmälda, 185p och vinst. Manlig domare med keps och luva var inga problem, när jag betedde mig som vanligt låg Ninya perfekt i rätt fack, 10p rakt av. Jag grät när vi sprang av plan efter tandvisningen, och det kändes som att vi bestigit världens högsta berg.

Att gå ut på plan med Ninya, äntligen, var ett totalt lyuckorus. När man tränar en hund i den här typen av motvind kan en inte låta bli att tänka tankar som “det kommer kanske inte gå”, och ibland kanske till och med tro på det, att en sliter i onödan, slösar tid, ork och tårar på ett hopplöst projekt. Det här är den största vinsten jag vunnit inom hundträning.

Två veckor senare debuterade vi tvåan tillsammans. Det gick inte alls. Med en skendräktig hund som läckte mjölk ur tuttarna och kliade sin fällande päls såpass att en kunde missta henne för en skabbräv var förutsättningarna inte de bästa. Hon körde en klassisk malle; allt eller inget! Det vi fick poäng på var fina poäng, men när en dessutom slår till med flera nollor räcker det inte långt. Jag var såklart besviken, men inte förvånad – det kan tyckas dum att gå ut med de kassa förutsättningarna, men tävling kändes lika oemotståndligt som klapparna under granen ter sig för ett barn som just greppat konceptet julafton. Jag åkte dagen efter vårt misslyckande till Frankrike med Härja under 11 dagar för FMBB. Ninya var hemma för att vila sig i form inför vår nästa start i klass 2, det julklappssugna barnet i mig anmälde till en tävling 4 dagar efter hemkomst.

På tävlingsdagen hade jag många fina vänner där som även dem skulle tävla, de hjälpte mig att hålla ihop – och skällde ut mig rejält när jag klev av plan som ett åskmoln. Med ett nollat läggande (?) och en oengagerad fjärr med dkn i uppsitten var jag övertygad om att vi återigen missat förstapriset med en hårsmån, tävlingsmänniskan i mig var inte nöjd. Det påpekades för mig att vi hade klarat förstapriset och att jag skulle sudda bort min sura min. Att gå ut och tävla en hund som absolut är tränad i klass 1 och 2 tills en kan kräkas på det, men som inte är tränad på länge, och som inte har länkat klasserna en enda gång på säkert ett år innebär att en får sänka ribban, att förvänta sig en wow-känsla där är enbart orättvist. Jag är otroligt nöjd med oss. Vi gjorde det!

Nu är vi anmälda till en tävling i klass 3. KLASS 3! Det känns helt sjukt. Hunden jag inte skulle kunna tävla. Hunden som varit för bra för att inte tävla. Hoppet som övergett mig oräkneliga gånger. Ett stort fuck you till de som inte trodde på min plan om att ge henne tid – för att sedan klättra fort i klasserna. Inför trean nu tränar vi betydligt mer, vi behöver hålla ihop betydligt bättre än vi gjort, och nu ska vi ju även fixa mitt hat-moment… Fjärren.

Jag är så otroligt glad att vi kommmit över det här hindret, att vi avklarat tvåan, att jag känner att vi är “ifatt” oss själva och vår potential. Jag har fortfarande inte förstått det riktigt, och det faktum att vi nu snart ska ut och köra trean får det att pirra i magen. Vi förtjänar det här, så jävla mycket!

ninya03

 

Din roll i andras träning

“Det där är ju bara att göra såhärosåhär för bättre resultat”
“Tänk på att inte belöna sådär”
“Man ska inte träna med valpar, den där ser bara osäker ut”
“Synd att hon hoppar i svängarna”

DSC_0108

Man kan ju tro att jag har kursat en del på senaste, som fått ta del av alla dessa tips och råd. I all välmening? Kanske har jag frågat om råd? Klagat på att någonting inte fungerar i träningen? Bett någon felsöka min träning efter förbättringsområden? Har en träningskompis brainstormat hur vi ska göra för att vi ska nå våra träningsmål kanske?

Det är en fin del av hundvärlden, att vi har så mycket att lära av varandra, att om jag får en hundtyp jag aldrig haft förr – så kanske du har en sådan, och därmed en mängd bra input. Om jag ber om hjälp – så finns det enormt mycket hjälp att få. Alla kan bidra med något, alla har olika erfarenheter, utgångspunkter och kunskaper. Vi har otroligt mycket att ge varandra.

Någonting som däremot verkar svårt att ge varandra är rätten att vara nöjda med vår träning. Alla kommentarer som citeras i början av det här inlägget är varianter på kommentarer som främlingar på sociala medier har kommenterat på filmer som allihop haft en sak gemensamt; De har varit utlagda tillsammans med en text om hur nöjd föraren varit med utvecklingen, eller hur kul träningen kändes.

Jag har observerat hur både jag själv, folk jag följer på instagram och mina vänner får ta emot “välvilliga råd” så fort det läggs ut någonting där föraren är nöjd. “Välvilliga råd” som så himla tydligt går ut på att påpeka att det visst det finns delar av det där som en skulle kunna vara missnöjd med – om en bara tar på sig sina allra mest kritiska glasögon här, så ska vi nog kunna hitta något fel minsann! Vilken tur för dig att den välvilliga rådgivaren även inflikar ett råd på hur du ska lösa det där problemet som tyvärr ogiltigförklarade din nöjdhet.

Att när någon jublar över utveckling, härlig känsla och bra träning påpeka att det finns brister, mer att träna på och andra metoder – det är för mig helt ofattbart. Om ni djupdyker i er själva så vet ni nog att steget från att vara stolt över sig själv och sina prestationer (bara det är svårt att känna själv!), till att på något sätt blotta sig och dela med sig av sin glädje och sina framsteg – är ett stort steg. Det är ganska blottande, och en är sin egen största kritiker. En vet med all säkerhet att det finns mer att träna på, men kanske har just min hund haft superproblem med tex positionen – och därför jublar jag när positionen satt som ett smäck, även om hunden hade en del blicksläpp.

Att drivas till att hitta, peka ut och lägga vikt vid fel och brister när folk vågar lägga ut någonting de är nöjda med. Att förutsätta att folk inte har en plan för någonting av det som brister. Att förutsätta att folk kommer få problem om du inte genast går in och felsöker folks träning. Att inte köpa att vi alla har olika mål, kriterier och förutsättningar – det mina vännder; det är osympatiskt – och det ligger hos dig som gör detta. 

Om någon frågar om hjälp och du har något att ge – fantastiskt fint om du vill dela med dig och hjälpa, det är sådant som driver hundvärlden vidare. Men jag är dessutom en sådan som i dessa fall även försöker att lyfta det som redan är bra i deras träning, ta tillfället i akt att hjälpa till att boosta och peppa när jag ändå ger tips. Jag vet hur glad jag blir när någon skriver några uppmuntrande ord – hur det kan peppa mig att gå ut och träna ett pass en dag då jag kanske inte hade ork innan.

På precis samma sätt dödar kommentarer, där vi har letat fel hos varandra, lusten att träna. Lusten att vara en del av hundvärlden. Lusten att dela med sig. Där förlorar vi duktiga hundförare, många inspirerande filmer och vi bygger ett klimat i hundvärlden som är otroligt ovälkommande. Ett klimat där det letas fel gör att många hämmas i sin träning. Det är lätt att hävda att det bara är att strunta i dessa, men det bygger på två helt felaktiga teser. För det första ska jag inte behöva strunta i vad folk skriver till mig om mig – det folk skriver till mig ska vara relevant och sant. För det andra är det att tala om att det bara är folk med gott självförtroende och en solid självkänsla som kan ta plats i hundvärlden. Jag är övertygade om att vi i hundvärlden istället kan hjälpa varandra till ett fett självförtoende och en go självkänsla. Vi gör ju alla detta för att det är kul. Det är vår hobby, och vi har ett stort utbyte av varandra så länge vi inte hämmar varandra och varandras utveckling.

Det är din roll i min träning. Att inte ta på dig att vara min kritiker, herregud – det enda jag gör är att fundera på vad vi måste träna mer på och förbättra. Vi kan dessutom alla behöva bli påminda om hur långt vi har kommit längs vägen! Jag tänker ta på mig den rollen i din träning – lyfta, påpeka framsteg och peppa när det känns tungt.

Jag hoppas att du vill göra detsamma. 

Jag fick ett meddelande – eller sagan om att tappa lusten totalt

Mina sociala medier, och då framför allt min öppna instagram, är ett sätt för mig att dela med mig av min och hundarnas vardag och träning, samt inspireras av andras träning, vardag och fina ord. Jag har hittat många vänner via instagram, mina två bästa vänner är “instaragg” och jag tycker enormt mycket om många jag följer, utan att någonsin ha träffat dem. Jag känner mig engagerad i deras träning, framgångar, motgångar och vardag. Jag är otroligt tacksam för att jag får ta del av alla duktiga förares och roliga hundars resa, och försöker peppa, uppmärksamma när de nått framsteg och stötta om något är tungt – och tycker att jag får detsamma tillbaka i stor mån.

Jag försöker att i mina sociala medier inte bidra till en glorifierad bild av någonting. Självklart lägger jag ut när jag är nöjd, när jag är på en fin plats, fått ett nytt jobb eller på något annat vis är glad. Men på samma sätt har jag delat med mig om hur svårt det varit att klicka med Härja i träningen, hur frustrerande det är med Ninyas reservationer och hur tufft det är att leva med dem, jag har delat med mig av min panikångest och sjukskrivning i viss mån, och försöker vara så transparent jag kan om sådant jag inte skäms över. Jag lägger ut bloopers av träningen, för att försöka avdramatisera “de perfekta 15 sek klippen”, samtidigt som jag älskar att lägga ut klipp med peppig musik och slow motion-delar.

För drygt en månad sedan kände någon sig manad att kontakta mig och tala om för mig vad “folk” tycker om mig, utifrån mina sociala medier. Hen berättade att “folk” upplever mig som icke ödmjuk, att jag får det att framstå som att lydnaden är så fruktansvärt enkel och att jag saknade förståelse och ödmjukhet inför vad det krävs att träna och tävla en elithund. Hen upplyste mig om att “folk” därför hoppas att det ska gå dåligt för mig. Folk hoppas att det ska gå dåligt för mig. 

Jag blev otroligt ledsen, vilket jag upplyste personen om, samtidigt som jag kort förklarade att jag på intet sätt menat att sätta mig över någon – och stängde i samma veva tillfälligt ned min instagram. Jag orkade inte hantera detta mitt i min sjukskrivning och utbrändhet. Jag tänkte att jag skulle låta det passera, förtränga det, låtsas som att det aldrig skett.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det här inlägget. Men det här har följt mig sedan dess. Jag har på allvar funderat på om jag vill det här. Det här med hund. Det här med att vara en “offentlig” hundperson i sociala medier. Känslan av att oavsett om jag slår knut på mig själv så kommer en utvald klick folk att läsa mina bildtexter på instagram så som fan läser bibeln. Oavsett hur många peppiga kommentarer jag lämnar så kan personen när som helst vänta sig om och säga att hen hoppas att det går dåligt för oss. Jag vet inte om det är värt det. Jag vill inte känna mig tvungen att redovisa för er hur många år, hundar och klasser jag tävlat och träna hund för att “försvara” att jag skulle ha rätten att uttala mig om hundträning.

Att låta en förhoppningsvis liten del av sin följarskara påverka en så pass mycket kan tyckas dumt. Och det håller jag med om, “skit i dem” osv och hade mitt intellekt fått bestämma hade jag gjort just det. Känslor är tyvärr inte så medgörliga, och jag tänker fortsätta resonera med dem. I min värld håller en på med hund för att det är kul, för att en vill bli bäst – självklart, men vi står faktiskt sällan mot varandra inom lydnaden. Det fina är att både du och jag kan plocka champoinat med våra djur på samma tävling. Vi kan till och med stå högst upp på pallen ihop. Att du är bra gör inte mig sämre i den här sporten, för vi relativiserar inte resultaten. Det är det som är så himla fint med lydnad.

Jag vill så gärna fortsätta med hund. Jag vill så gärna fortsätta inspireras av er på sociala medier. Jag vill så gärna få fortsätta att dela min egen träning på sociala medier. Jag vill så hemskt gärna fortsätta med hund. Jag vill fortsätta tycka att det är kul. Jag vill fortsätta tro att vi alla kommer stötta varandras mål, träning och kamp mot motgångarna.

Jag vill hoppas att vi när du och jag möts på tävling önskar varandra lycka till, och att du inte kommer hoppas att det går dåligt för mig. Jag hoppas att vi alla kommer lyckas. 

image