Dags att bli ett proffs på att jonglera

Det är många bollar i luften just nu, minst sagt. Vi tränar skydd två gånger i veckan, IPO-spårar tre dagar i rad, vilar ca en vecka och upprepar tre spårdagar. Lydnadspass för båda hundarna ska även de planeras in regelbundet; IPO-lydnad, tävlingslydnad och brukslydnad. Och Ninya ska bruksspåras någon gång i veckan, och träna uppletande. Det är mycket, men det är otroligt roligt och både jag och hundarna njuter av mångsidigheten i vår träning.

image1(1)

Att jobba, ha två unga brukshundar och dessutom inte bara ha en sport, utan tre, man tränar aktivt inom kräver lite av ett underverk gällande planering och struktur. Jag känner mig inte stressad, eller som att vi måste ”hinna” – utan njuter verkligen av mångsidigheten, att utvecklas, få naturliga pauser i träningen för att träna något annat. Kontrasterna mellan IPO-lydnadens fart och fläkt och tävlingslydnadens detaljpillande, IPO-spårets komplexitet och friheten i bruksspårtet. Däremellan öser vi ordentligt i uppletanderutan och på skyddsplanen. Vi har så jäkla kul, och det känns välbalanserat och bra – mina hundar och jag får utlopp för alla våra sinnen och i alla tempon. Vi utvecklas, vidgar våra vyer och lär oss. Massor.

Jag är inte någon som tränar enbart för att det är kul. Huvudsakligen för att det är kul, självklart. Men jag älskar att tävla, det driver mig vidare, blir tydliga mål och riktlinjer i träningen. Det här innebär även att det i år kommer bli ett himla bollande inte bara med träningar, utan även tävlingar. Bara i april och maj har vi BH-prov, 6 lydnadstävlingar, BSL1, MH, appellspår och Ninya ska tävla rallylydnad med en kompis som förare. Full fart, och det klottras, bläddras, stryks och tänks efter i almanackan för att optimera våra förutsättningar, och inte minst planera in den där välbehövliga vilan. Jag har en enorm motivation just nu, och bra folk omkring mig som stöttar, engagerar sig och pushar oss mot våra mål. Efter att ha haft ett jobbigt år 2016 med låg motivation och stor brist på regelbunden  träning och bra träningskompisar och stöd så känns det helt fantastiskt att ta sig an början av säsongen 2017 på det här sättet.

Jag har aldrig haft ett större sug efter att säga upp mig och träna hund på heltid, om man ändå kunde finansiera sitt hundträningsberoende på något annat vis va? Nu lägger vi in högsta växeln, gasen i botten och tar på oss våra partyhattar, hundåret 2017 väntar!!!

image2

Godkänt BH-prov!

Igår genomförde Härja sitt BH-prov med godkänt resultat, och vi fick med oss ett fantastiskt kvitto inför framtiden med oss hem. Jag är stolt och väldigt nöjd över att jag äntligen tog mig hela vägen dit, vågade genomföra och såklart även över att vi klarade det – även fast vår prestation var långt ifrån tillräckligt bra i mina ögon.

image1

Jag var helt sinnessjukt nervös, på ett sätt jag inte varit på många, många år när jag tävlat tävlingslydnad – ny sport, ny ”tävlingskultur” och hur i hela friden ska man ens bete sig? Jag var nog mer nervös över att jag själv skulle göra bort mig eller glömma bort något än över vår prestation. Att hantera tävlingar som inte lyckas hela vägen är inte någonting jag har svårt för, jag blir revanschlysten och har en plan i huvudet minuten efter vi gått av plan – oftast vill jag direkt in på tävlingsplan igen och rätta till de misstag jag gjort, få en ny chans (har många gånger efteranmält till en tävling dagen efter på grund av den där revanschlystan) och det var väldigt länge sedan jag blev arg, ledsen eller påverkad på något annat sätt än att det väckt det där jävlar anammat – så nervositeten låg helt klart i det okända. Spräcka barriären mot att bli en del av IPO-världen, ta det första steget ut. Men vi gjorde det, och det höll hela vägen!

Härja kändes glad, öppen och pepp när jag tog ett varv med henne på provplatsen och värmde upp, det kändes bra och lovande. På samlingen drog vi självklart startnummer ett, vilket innebar att jag och min nervositet inte hann kika på någon annan innan det var vår tur, men också att vi fick gå vårt program innan hon skulle ligga plats – vilket var min enda egentliga önskan inför vår start. Efter genomgången plockade jag ut en hund som fortfarande kändes pepp och följsam ur bilen och behöll den känslan och engagemanget när vi gick in på plan, anmälde oss till domaren och placerade oss på startpunken inför linförigheten. När vi började gå kändes det okej, men efter halva första raksträckan pös luften ur lilla Härja, hon blev berörd av publik, domare, hundar som gormade i bilarna och hon tappade kontakten och engagemanget. Men som den lilla mammagris och krigare hon är så gick hon där hon skulle, och bitvis orkade hon engagera sig väldigt fint. Hon avslutade ett svajigt lydnadsprogram med ett supernedläggande, fin inkallning och – som alltid – ett väldigt stiligt avslut. På platsen gormade hon till en gång när gruppen tog sig ut på plan inför den andra hundens linförighet (”ursäkta hallå, det är tävling här, ni kan inte bara gåååå här!”), men i övrigt låg hon tryggt och fint, även om hon lyfte huvudet så fanns inga tendenser till att resa sig, rycka till eller reagera på den andra hundens inkallning – en stor vinst med mitt lilla popcorn!

Med en godkänd lydnad, med delar allt mellan tillfredsställande och mycket god, gick vi vidare för miljödel där hon skötte möten med cyklar, bilar, joggare, hundar och sitta uppbunden utan en tillstymmelse av problem. Hon är så himla enkel och trevlig att ha att göra med när man bara har henne med sig, så miljön oroade mig faktiskt inte nämnvärt. Med miljön i hand kunde vi pusta ut och konstatera att vi både överlevde och klarade det!

Bristerna i lydnaden kändes jobbiga på plan, men självklara när vi gick av. Hon är känslig för socialt tryck utifrån så länge hon inte får agera på det, speciellt när det gäller andra hundar. Hon saknar uthållighet i stort och det brister först av allt i jobbiga miljöer. Jag har under senare tid medvetet dämpat hennes driv och jobbat mycket med kontroll, vilket tydligt kändes och märktes i uthållighet och engagemang. När vi gick av plan kände jag att jag har bra grepp om var vi brister, varför och vad vi ska göra åt det. Inför vår start i BSL1 om några veckor vet jag vad vi ska jobba på med lydnaden och vi kommer spåra utan bara attans – det känns så bra, kul och lite läskigt att ha foten inne, vara igång och att nu ha behörighet att tävla. Är väldigt stolt över min lilla hund, nu är det bara tuta och köra!

Stress, lugn, press, broms, bråttom, sakta – allt på en gång

Ibland känner man så fruktansvärt tydligt av den ”rätten” till tyckande och tänkande som hundvärlden i stort tycker sig ha kring alla utövare av någon hundsport, på alla nivåer.

När jag skaffade Ninya fick jag mycket tillsägelser om att min valp skulle bli utbränd, så mycket som den kunde måste ju betyda att jag tränade ihjäl den. Verkligheten var sådan att hon absolut fick träna lite nästan varje dag, på en lekfull nivå, och absolut inte i några orimliga mängder. Hon var däremot otroligt lättlärd och snappade snabbt upp det vi gjorde, så vi lekte oss vidare bland grundövningarna – och folk förfasades. När jag sedan började tävla henne, och tävlade tre klasser på tre månader, pratades det om att bränna ut en tävlingshund och att det aldrig skulle gå.

härja

Nu fyller min yngre hund, Härja, 3 år här i april, och har inte tävlat något. Hon har ”bara” genomfört två superfina starter i lydnadsklass 1, utan platsliggning och därmed utan uppflyttning – samt ett MH. Och hon ska inte ens bli tävlingslydnadshund. På samma sätt som folk förfasade sig över att Ninya kunde så mycket, förfasas och tisslas det nu om att Härja inte är tävlad, och inte kan någonting. Och det är ju sant. Det är fascinerande att få ta del av straffet man får i båda ändar – när man ”tränar sin hund för mycket!” och när ”man inte tränar sin hund!”. Det är ett fenomen som säger mycket om hundvärlden, dess missunnsamhet och svartvita tänk. Tron på att det finns ett rätt sätt.

Ninya och Härja är i stort sett alltid med på träningarna båda två, så de tränas i stort lika mycket. Av samma förare, mig. I mina ögon och min värld är det så självklart varför det ser så olika ut mellan mina hundar, varför den ena ”kan så mycket” och varför jag flyttat upp den hunden snabbt i klasserna, medan den andra knappt har doppat tassen i tävlingshavet. Det verkar dock inte vara lika självklart för alla, så jag tänkte härmed reda ut varför det har blivit så här.

Mina hundar, och dina hundar – alla hundar – är individer. De har olika medfödda egenskaper och har formats i olika miljö, eller i mina hundars fall – svarat olika på samma miljö. Vi förare är också individer med medfödda egenskaper, och av erfarenheter formade egenskaper. I kombination blir individen som är jag och individen Ninya ett team som fungerar ihop på ett helt annat sätt än teamet som består av mig och Härja. Teamen kommer ha lättare och svårare för vissa saker, jag och Härja fungerar tex mycket bättre i spåret än vad jag och Ninya gör, medan jag och Ninya fungerar väldigt mycket bättre i alla delar som innebär mer samspel och lydnad.

Det här har alltså gjort att Härja, idag nästan 3 år gammal, kommer att göra sitt BH först nu. Då det är först nu hon landat så pass att jag vet var jag har henne, att jag kan lita på henne under en platsliggning, att vi jobbat ihop oss på ett vis som gör att tävling och prov kommer fungera, vara kul och möjligt för oss. Att gå ut på plan innan vi hamnat här hade enbart varit för att man ”ska”. Annars hade jag ju aldrig tänkt tanken, och tro mig; det har jag, på att gå ut med en hund som inte var färdig i så grundläggande faktorer som platsliggning, förståelse för samarbete och impulskontroll. Att ta ut en sådan hund på tävlingsplanen hade varit att förstöra; för mig, Härja och de andra tävlande.

Jag är fruktansvärt glad att jag och Härja äntligen börjat landa, och fungerar som team – att vi äntligen ska få skörda frukten av allt slit och ge oss ut och tävla. 2017 är Härjas time to shine! Det är dags att det får bli mer okej att hantera individerna vi handskas med enligt deras och våra förutsättningar, att vi börjar förutsätta att det är vad folk gör – och att de känner sig själv och sin hund bäst.

Jag hoppas att vi alla lyckas med det vi vill, och att alla hittar en väg som passar deras team.

Vind för våg – varje hunds rättighet, eller?

Idag när vi var ute och gick mötte vi en dam som var ute och gick med sina två små hundar. Rättelse: vi mötte hennes hundar. För andra gången på några veckor sprang de här hundarna fram till mina – i full fart riktade de in sig från ca 70m avstånd och stack hela vägen fram. De små är på intet sätt arga eller dumma, men de springer fram – rakt fram, ända fram. Jag; med en hund som är livrädd för andra hundar och en som hetsar igång så fort hon får chansen, fick händerna fulla innan småhundarna förstod att mina hundar absolut inte var lekkamrater, och vände om.

Jag har full förståelse att skit händer, och sist bad den som var ute med hundarna om ursäkt. Men nu kände jag att jag ville prata med ägaren, och satte in mina hundar i bilen och gick tillbaka till elljusspåret för att lugnt meddela att det kan gå illa, och att alla hundar inte vill hälsa. Bemötandet jag fick var långt ifrån trevligt, och jag tänker mig att vi här och nu ska dissekera damens argument – för att sprida lite kunskap, vett och allmänt sund förnuft.

”Men hundar måste få springa lösa”

Jag håller med om att det, för en optimal livskvalitet, ska finnas möjlighet att sträcka ut och röra på sig ordentligt. Det innebär inte att hundar i stort har rätt att springa lösa vind för våg. Ett elljusspår är till för att motionera i, och vi ska vara glada att vi får gå där med våra hundar som det ser ut nu. Lösa hundar som springer fram till folk och andra hundar kan ändra på detta. Sverige är ett väldigt accepterande land vad gäller att vi får ha med hundar på de flesta ställen, det betyder inte att det inte medföljer skyldigheter. Din hund ska störa mina hundar, andra joggare och vilda djur lika lite som du får gå och lägga krokben för folk på stan. Det är ohyfsat och kan gå riktigt illa. Det finns rastgårdar för hundar som inte är lydiga nog, om du anser att du inte kan tillfredsställa deras behov utan att de får springa lösa.

”De kommer ju när jag ropar”

Om dina hundar kommer när du ropar finner jag det olustigt att de varit ända framme till mina hundar vid TVÅ tillfällen, och att de första gången sprang fram och tillbaka mellan mina hundar och dig några ggr innan du kopplade. Om du har en fungerande inkallning på dina hundar, och lite vett, så ropar du innan de är framme vid främmande hundar. Är det så att dina hundar ”alltid kommer så småningom” så är det inte en fungerande inkallning.

”Hundar som inte är trevliga ska ha munkorg” / ”dina hundar är bara rädda för att du är rädd, de känner av sin ägare”

Om jag springer rakt fram till dig på tunnelbanan när du sitter och läser en bok, sätter mig i ditt knä och hojtar ”HEJ SKA VI BLI KOMPISAR??” – hur hade din reaktion sett ut? Jag menar ju inget illa, jag vill ju bara vara din kompis? Ändå ett ganska otrevligt socialt beteende va? Du hade velat att jag gick därifrån va? Att, utan att fråga, låta sina hundar rusa fram till någon annans hundar är det otrevliga beteendet i sammanhanget. Dina hundar må vara snälla, och mina är absolut inte aggressiva – men det här är inte en bra erfarenhet för min osäkra hund. Hon är kopplad, har inget utrymme att fly, eller på något sätt ta ut avstånd. Hon har inte sett hundarna eller kunnat känna av dem överhuvudtaget innan de är nästan ända framme, i full fart. Jag är inte rädd för dina hundar, och mina hundar får handfast stöd av mig i alla dessa situationer, tro mig. Mina hundar uppskattar inte social framfusighet – newsflash: alla hundar fungerar inte likadant, är inte avlade till samma saker, har samma erfarenheter och alla hundar fungerar inte ihop. Att kräva det, och att kräva att alla hundar som inte glatt går ihop med alla hundar rakt av, oavsett hur introduktionen ser ut ska ha munkorg – för att du ska få ha dina olydiga hundar lösa vind för våg är fullständigt orimligt. Det är detsamma som att kräva att du ska förväntas glatt acceptera att alla svenskar utomlands slår sig ner i ditt knä i solstolen, skjuter ihop era bort på middagen och bjuder in sig till era utflykter utan att ni känner varandra, har introducerat er eller visat något intresse för nya bekantskaper – ni är ju ändå från samma land, det är väl kul att umgås med likasinnade?

En dag kanske dina hundar springer fram till en hund som i rädsla eller ilska biter ihjäl dina, och den dagen är det faktiskt ditt fel. Att du, med den här inställningen inte bara kan skrämma din omgivning och sabotera andras träning med sina hundar – du riskerar även dina egna hundars liv. DET perspektivet måste du väl kunna ta till dig?

Det minsta man kan begära är att jag, mina hundar och resten av omgivningen får slippa ha dina hundar upp i ansiktet utan att ha blivit tillfrågade. Ömsesidig respekt, kontroll på sina egna hundar och kommunikation med hundägare man möter är vanligt sunt förnuft. Vi samexisterar i den här världen, tack så mycket – och du är ursäktad, för den här gången. Och förra..

IMG_8225

Jag är en hycklare

Jag tror att vi alla går och tänker så ibland; vad vi ska göra annorlunda med nästa hund – eller vad vi vill göra helt nytt med den nya förmågan. Jag funderar ofta på det när jag får nya kunskaper och inspiration, jag har till och med en lista på funderingar, ideer, övningar och viktigt-att-tänka-på inför nästa hund. Det kan vara så inspirerande att tänka på att jag till och med börjar titta på planerade valpkullar. Samtidigt är jag en av dem som fnyser när mina icke-hundkunniga släktingar hävdar att “det går inte att lära en gammal hund sitta!”. Vilken hycklare jag är!

härjablä

Här står jag med två unga brukshundar i sina bästa åldrar, och planerar inför nästa hund. Om jag rannsakar min lista av saker att träna på med nästa hund, övningar jag “sparat till senare” och saker jag tycker är extra viktiga att tänka på med nästa hund så ser jag ju det, klart och tydligt. Det är väldigt genomskinligt när jag börjat fundera över det. Allt som står på listan är baserat på de två hundarna jag har idag, och deras träning. Såklart, tänker ni – och ja, det är klart att de är min nuvarande utgångspunkt. Men borde jag inte träna på det mina hundar i dagsläget behöver träna på med dem, och inte vänta med det till nästa hund?

För att förtydliga hur jag menar så tror jag absolut att de hundarna jag har idag kommer lära mig saker som är superviktiga för mig att ha med mig inför nästa hundköp och min träning av nästa valp – men de saker som hamnat på listan och de övningar jag “sparat till senare” kan nog, när jag är riktigt ärlig mot mig själv, klassas som de saker jag “gett upp” med mina nuvarande hundar. “Gör det här med nästa hund”. Nej, gör det med den hunden du äger nu, som har problem med det du tänkte “spara till senare”, gå ut och kör med den hunden som behöver den övningen du skrev upp nu. Säg inte att det går att lära gamla hundar att sitta när du inte tänker slita lite för att lära om lite grunder på din engagerade och lättmotiverade treåring, sluta hyckla nu!

Jag äger två hundar av samma ras, i samma ålder, av samma kön – och jag kan absolut inte träna dem på samma sätt. Ett av mina och Härjas stora problem i träningen har varit att Ninya har passat mig så otroligt bra – och Härja absolut inte fungerar på det sättet i träningen. Vi har fått skapa eget och nytt, från början till slut. Anpassa, göra om, testa, anpassa, misslyckas och lyckas. Varför i hela fridens namn tror jag att jag kan göra en lista utifrån de hundar jag har nu, för att applicera rakt av på en helt ny individ med, antagligen, helt andra egenskaper och förutsättningar? Det tror jag ju inte, egentligen. Men det känns lite bra att ha noterat det, att så här gör vi då inte nästa gång, som att man garderat sig – och kan släppa det då.

Självklart lär jag mig en massor på vägen, jag utvecklas i mina färdigheter som hundtränare, skapar och samlar på mig nya verktyg. Det är mina nuvarande hundars förtjänst. Och de förtjänar att jag inte ger upp på deras svagheter/våra svårigheter som ekipage. Tre år är inte ens gammalt, och jag hävdar bestämt att man kan lära gamla hundar att sitta. Det är okej att lära in nya grunder och lära om med en vuxen tävlingshund – tror du att det kommer resultera i något bättre så tycker jag att du ska kavla upp ärmarna och sätta igång!

Titta på din “med nästa hund”-lista, vilka av punkterna är egentligen “med min nuvarande hund”-punkter? Nästan alla, va?

härjafot

Detaljer utan helhet är som guacamole utan avokado…

… det spelar liksom ingen roll hur god kryddmix du gjort, utan avokado är det ingen höjdare. Och nog för att bara avokado är gott, men när du vet att den där goda kryddmixen finns att tillgå lockar det att blanda dem ordentligt innan du slevar upp det i din taco, visst?

ninya03(2)

Foto: Christina Mokdasi

Jag är en detaljmänniska. Jag inspireras av snygga detaljer, fascineras av och beundrar hundtränare som jobbar igenom detaljer grundligt och ordentligt, de bästa hundtränarna jag vet är de som får mig att tänka ”men gud, den där detaljen har jag inte ens tänkt på att jag kan stärka upp!”. Jag älskar att träna detaljer, det är ofta pass med snabba repetitioner, där det går fort framåt och ni blir riktigt bra på en liten del av momentet ihop, det är kul! Men de där detaljerna vi tränar så ofta, de ger ju inga extrapoäng i en ickefungerande helhet. Jag har som löfte till mitt och hundarnas tränings- och tävlingsår att vi ska helhetsträna betydligt mer, och mer medvetet träna detaljer och helhet på ett sätt som fasar ihop dem, och nu tänker jag högt kring hur vi ska träna;

Rena detaljpass:
-Pass där vi tränar de delar av moment som tidigare brustit
– Pass där vi tränar de delar av moment som behöver stärkas
– Kortare pass, med ett fåtal övningar, kan oftare tränas inomhus
– Högt satta kriterier för att varje del ska bli rätt

Rena helhetspass:
– Pass där vi tränar hela moment
– Pass där vi tränar flera moment i länkar
– Längre pass, med längre mellan belöningarna, kräver mer utrymme; utomhus/hall.
– Sänkta kriterier för detaljer, fokus på att momenten utförs på ett i helhet tillfredställande sätt

”Blandpass” – två olika varianter
1) Vi börjar med att stärka de detaljer som brukar fallera i en länk, för att sedan sätta ihop länken och stärka att dessa bitar följer med i helheten.
2) Vi börjar med att länka ihop delar för att sedan utvärdera och plocka ut de detaljer som behöver stärkas för att de ska fungera tillfredställande i helheten.

Jag tänker mig att de rena detaljpassen ska koncentreras till inomhuspass hemma; fjärrskiften, signalkontroll, nedlägganden och sådant kan vi utföra på yogamattan hemma kvällstid utan att de ska behöva ”äta upp” så mycket av vår tid på en plan – där vi har plats att träna helhet. Några kvällar i veckan, vi brukar väl snitta på 4 kvällar i veckan – så vi har redan mycket tid åsidosatt för detaljträning. När vi tränar utomhus eller i hall, 3-4 ggr i veckan, ska dessa pass i majoritet ägnas åt blandpass, men vi måste även se till att åtminstone någon gång i veckan få till pass där vi länkar och enbart jobbar med helhet. Dels är det helheten som är målet, och en regelbunden utvärdering av hur den ser ut är nödvändigt, och dels krävs uthållighetsträning samt en förståelse hos hundarna för att helhet, långa länkar och tävlingsmässiga utföranden är det vi gör – inte bara något som sker på tävling.

För Härjas del handlar det mycket om att hon måste bygga upp en uthållighet och förståelse för att belöning kommer – jobba på! Då jag måste erkänna för mig själv att det är helt och hållet mitt och träningens fel att hon inte har den önskade uthålligheten. I Ninyas fall kan hon jobba väldigt länge utan belöning och har i mina ögon en god uthållighet i den aspekten, men går gärna upp i aktivitet och kan bli på gränsen till belöningsfrustrerad ju längre tiden går – speciellt med kommendering. Hon behöver få rutin på tävlingsmässiga utföranden.

Det känns som att jag det senaste, med en mer aktiv planering och uppföljning av vår träning, haft möjlighet att analysera och granska vår träning och våra brister i stort och smått – jag ser fram emot att ändra, exprimentera och testa för att nå nya, bättre resultat och utvecklas!

How I´m planning our training sessions

Since our more serious training have been put on hold the last few months, and we just walked in the forest and played around for fun, we had to get our shit together – and we’re now back on track with our training again. It’s so much fun, and I’m really enjoing my fantastic working dogs. We’ve a new set of goals; Härja has a BH-test in a few weeks and Ninya is entering the Swedish tracking program, and of course we continue to compete FCI obedience.

With our new goals and since we’ve signed up for some competitions, we have no longer the time to play catch and play around – we have to plan, get structure and make sure to evolve our skills! I love having a goal, create a plan and be able to measure and see our development. I’ve always been one of those who thinks that it’s hard to plan our training, where do you begin and what’s important to include to make it an effective tool to make us move forward and get better? After many years as a dogtrainer I’ve found a few tricks and ways of doing it that I find to be good – but I can always be better and most of all more consistent, to always plan our training and never let a session go to waste, without a purpose (“have fun” can be a purpose, it’s not dead serious, ok?). But I think that it’s important to have an overview so we’re not stuck in the trap of rewarding the same things, that our dog already know, and never work on our weaknesses or move forward.

harja012

foto: Christina Mokdasi

When I’m writing a plan from scratch I’m usually takes the dog out and go through the class we’re supposed to compete next time we’re competing, whenever that is. After this session I’m making a list of the good parts, and the things that we need to work on. Every part of the program. This list of things that we need to work on makes a lil’ buffet to choose from when you’re planning your next session. Pick parts from the list, and work on you weaknesses. When you’re done with a training session, always make a list of the things you have to work more at, according to the session you just had. When you’re doing this, you’re always basing your next session on the one you just had, and your plans keep following your development. Occasionally I’ll go out and go though the whole program again, evaluates the session, compare the list to the one from last time we did the whole program – and makes a new list of things to work on.

This way to structure my training has been very clear and easy for me. I’m always up to date with our weaknesses and we’re keeping track of new things that might appear. And every once in a while, we’ll check how our work is going by going through the whole program. With two dogs, three sports and a bit of a confused brain it’s easy for me to forget new thoughts, problems or soulutions if I’m not writing it down and actually includes it in my next session. And who has the time for a novel every time you’ve been training your dogs? A list of things to think of, work on and take with us is the perfect middle ground.

We’re currently trying to train 5 days a week, at least 3 tracks a week (one of our goals for 2017 is to track 100 tracks!) and keep our development going. I’m also going to put some extra time on training with others, and in new environments – preferably with a lot of dogs, to secure their ability to work whenever and make them strong in every situation.

It’s time to become our best possible shape, this year is filled with competitions and adventures – we’re pumped!! 

Utefter individens förutsättningar

Ibland får jag kommentarer på Instagram som tycker att ”you are overdoing things”. De här kommentarerna har jag främst fått på filmer där jag tekniktränar Härja. Det ser ut som rena valpövningar i sitt, ligg och stå där jag visar henne i överdrivna röselser. Med en snart treårig hund tycker folk att det här verkar onödigt, överdrivet eller som en lågt lagd ribba för en träning. Med Ninya gör jag aldrig den här typen av övningar, och har aldrig gjort, och hon är ju bara 10 månader äldre – varför?

Allt handlar om individen. Härja är en hund som rör sig otroligt stelt och fyrkantigt – innan hon skulle röntgas var jag övertygad om höft- eller ryggfel, men då hon är friröntgad och klanderfritt byggd och genomgången av veterinär är det helt enkelt den hon är, hon rör sig så och det är de förutsättningar hon har med sig, rent fysiskt. Detta medför att hennes rörelsemönster i skiften av positioner även de är stela, och hon gör dem i flera etapper istället för en kort och snabb rörelse – oavsett hur mycket jag drar upp henne. Det är hennes naturliga sätt att röra sig.

Med det i åtanke tränar vi mycket teknik. För att få snabba och rena skiften behöver jag lära henne en teknik som hon alltså inte har naturligt. det säger sig själv att det tar tid för det nya rörelsemönstret att sätta sig i kroppen på den lilla, och vi tränar regelbundet, med överdrivna och stora rörelser för största möjliga tydlighet. Vi övar teknik från stillastående och i rörelse. Målbilden med den här träningen är att hon ska ta till dessa rörelser under marsch, helt utan hjälper. I ställandet är vi nästan i mål, och vi jobbar vidare med läggande och sättande. Det här kommer vi få träna under hela hennes tränings- och tävlingskarriär, i och med att det inte är hennes naturliga rörelsemönster måste jag som tränare upprätthålla rätt muskulatur och muskelminne hos henne för att hon ska klara av att fortsätta välja de här inlärda rörelserna.

Sådant här tycker jag är väldigt intressant med hundträning. Kör vi på i mönster för hur moment och delar ska läras in, stirrar oss blinda på metoder och andras träning – och försöker gå samma väg som någon annan gått för att lyckas, eller stannar vi upp och ser till individen? Det gäller både vår hund och oss själva. Varje hund vi har har olika förutsättningar och svårigheter vi behöver jobba med och runt, men det har även vi.
Jag har tex. Dåligt tålamod och behöver snabba resultat för att kicka mitt belöningssystem, vilket betyder att jag måste ha med min egen motivation och uthållighet i planeringen av vår träning. Variera korta repetitioner av saker på inlärningsstadiet med våra bästa moment där jag kan få kickar av att lyckas med helhet och detaljer på en gång.

Träningen blir som allra bäst när vi lyckas planera både utefter våra egna och hundens förutsättningar. Att kopiera ett beprövat sätt eller metod är helt klart enklare, men det är inte säkert att det ger önskat resultat. Att individanpassa kräver kunskap om en hel del aspekter; vad vi ska lära in och vilka beteenden det består av, vad hunden har svårt/lätt för, vad som motiverar hunden, vad du som förare har lätt/svårt för och vad som motiverar dig. Det tar tid, mycket tid, och en hel del testande av vägar, belöningar och momentträning. Plocka och sålla bland de delar ni gillar i “färdiga koncept”, andras träning och vad instruktörer tipsar er om. Det tar tid, självkännedom – låt det ta tid. För varje ny hundindivid du ska ta dig an att träna med får man börja om – vem är det här? Hur fungerar hen? Hur fungerar vi ihop? Det är en process som kan tyckas svårt, men den är givande och relationsbyggande som bara den, och tvingar dig att bli en kreativ och lyhörd hundtränare!

Alltså; ta in vad andra säger, inspireras, lär dig – men glöm inte att titta ner vid din sida och fundera över vem individen där intill dig är, vad den tycker är kul, hur den lär sig och vad den tycker är svårt. Hur har ni kul tillsammans? Hur blir ni det bästa ekipaget ni kan bli? Det kan ingen annan, eller någon färdig mall, tala om för er; du känner dig och din hund bäst – så fram med analyshatten och självkännedomen!

Hitta tillbaka till motivationen!

Det här inlägget är lika mycket för min skull, för att kunna gå tillbaka och läsa, som för att försöka dela med mig av hur jag försöker göra när motivationen dippar sådär totalt att man inte finner glädjen eller drivet att träna, göra en plan och hålla igång med hundarna – trots att man egentligen vill, vet att det ger en massor av energi och gör en glad.

Fas 1; Netflix-fasen

Det är okej att inte alltid träna fem dagar i veckan, planera varje pass, fysa hundarna i toppform och alltid ha apportbocken i högsta hugg. Passa på att vila, både dig och hundarna. Slappna av, lek, promma och kolla på en bra serie. Vi behöver vila för att orka, såväl hundar som tvåbenta, i vissa fall blir vi bättre av att vila, i vissa fall galnare och i vissa fall glömmer vi en sak eller två som vi kunde innan vilan. Ingen fara på taket, struntar man i att vila när man behöver finns det en risk för att påtvingad träning, dåligt humör eller kort stubin ändå gör att man sabbar mer än det ger att strunta i den där vilan. Det man tappar plockar man snabbt upp när glädjen och motivationen är tillbaka igen!

IMG_3413

Fas 2; Inspirationsfasen

Det är dags att hitta en anledning att ta sig upp ur soffan och damma av apportbocken igen, men hur? Jag brukar vända mig till den guldgruvan som sociala medier innebär, andras motiverade träning brukar smitta av sig – och vem blir inte lyrisk av fin hundträning? Enya, Marie-Louise, Annika och Moa är fantastiska hundtränare, för att tipsa er om några som fyller på mitt motivationsförråd. Filmen från FMBB 2015 är en mäktig upplevelse som ger mig gåshud, och inspiration.

Jag kan även använda musik för att finna motivationen igen, lyssna på den här och tänk er att ni går ett fantastiskt program på lydnads-SM, eller den här samtidigt som du visualiserar er målbild i fria följet, eller den här när du ser er på pallen framför dig. Gör en pepplista!

12

Fas 3; Spark-i-röven-fasen

Var peppen inte nog? Ge dig själv en spark i baken! Anmäl till en tävling i rimlig framtid, förutsatt att du börjar träna imorgon. För kort tid till tävling kommer ge dig panik, pressade träningar och du riskerar att hamna i fas ett igen – nog för att vi gillar netflix, men vi vill ju träna nu! Lagom med tid, så du “måste” träna för att du vill göra bra ifrån dig och ha kul med din hund på tävlingen, men också med utrymme för vilodagar och en spahelg med dina människokompisar. Press hör inte hemma i din hobby, speciellt inte i motivationsdipparna!

Är ni långt ifrån redo för tävling, eller hunden tex. är valp, kan en anmälan till kurs ha samma effekt. Inbokade tider, en instruktör som peppar och guidar till framsteg och ett sätt att få igång rutinen i träningen igen.

1

Fas 4; lagom med gas-fasen

Inte allt på en gång nu! Med inspiration till tusen och ett mål uppsatt är det lätt att gasa i 120km/h första veckan och sedan hamla framför netflix igen. Planera långsiktigt, sätt upp små mål som ni lätt kan nå – dela upp de stora målen i mindre bitar och träna på rimlig nivå hela tiden. Självfallet ska du passa på nu när du är motiverad, men inte rakt in i kaklet. Boka träningsdejter med kompisar några veckor framöver, lagom utspritt så ni kan tanka energi, boosta varandra och se till att ni kommer iväg, utvecklas och har kul tillsammans!

Någonstans här har vi förhoppningsvis hittat drivet, börjat komma framåt med vår träning, hittat motivation till att träna lite till och kommit på varför det är så himla roligt att träna hund. Ens träning och motivation till träning kan gynnas av att man då och då kikar tillbaka på det som peppade en i inspirationsfasen, omger sig med träningsvänner som lyfter er som ekipage och bokar in små ljusgliumtar; föreläsningar, en clinic eller en helgkurs där du kan tanka energi, få lite nytänk och tända lusten att prova nya vägar.

Det ska vara kul att träna hund – kul att vara hund!

 

Lathund; för umgänge och vistelse i hundvärlden

Bakgrund: Alla som vistas i den sk. hundvärlden (samlingsbegrepp för fysiska situationer såsom hundkurs, hundtävling och promenadstigar samt platser på internet rörande hund såsom delar av facebook, instagram och bloggvärlden) befinner sig i denna för att de finner hundträning, hundar och hundsport roligt. Den absoluta majoriteten tjänar inte några pengar på sitt medlemskap i hundvärlden, utan det får ses som en hobbyverksamhet. I de allra flesta sporter tävlar du främst mot dig själv, förutom på mästerskapsnivå. Trots detta präglas hundvärlden av prestige och ett starkt konkurrenstänk. Det bidrar till en ovälkomnande atmosfär, nervositet och obehag för många, vilket hämmar (kanske till och med förhindrar) deltagandet i kurser, tävlingar och sociala medier.

Fakta: Att någon annan är duktig gör inte dig sämre. Andras framgång banar väg för din. Andras kunskaper kan komma dig till nytta, såvida du är mottaglig.

Lathund för umgänge och vistelse i hundvärlden

Sociala medier:

  • Om någon lägger ut sin träning, och inte har frågat efter råd, är dina påpekanden om vad som måste åtgärdas med allra största trolighet mer sårande än behjälpliga. Känner du inte ekipaget är din spontana tanke och kritik om träningen enbart baserad på dig, din hund och er träning – och det är inte dig själv du var på väg att ge kritik nu, eller hur?
  • Om det går bra för någon och du spontant känner för att leta fel, sätt dig på dina fingrar och räkna till sjumiljonertrettio.
  • Sprid glädje och pepp! Uppmärksamma när folk gör framsteg, hinner du tänka det så hinner du skriva det! Gratta till framgångar! Uppmärksamma när folk ger dig inspiration till din egen träning!

I det verkliga livet:

  • Hälsa på folk på klubben, på tävling och träning. Kanske inte när de är mitt uppe i sitt fria följ, men ett hej är alltid trevligt att utbyta när man möts.
  • Har någon problem med sin hund, utfall eller dyl, ta hänsyn och avstånd – oavsett hur duktig din hund är finns det inget syfte med att provocera den andra hunden och genera den andra ägaren.
  • Att tyst stå och granska någon som tränar utan att hälsa eller ge positiv feedback kan upplevas som otroligt pressande, även för den mest erfarne hundföraren – är det ens första gång på klubben kan en känna sig direkt ovälkommen.
  • Även här gäller det att öppna munnen om du ser något som är bra, uppmärksamma fin hundträning – oavsett om det är en träningskompis eller en okänd tant på klubben. Ett “fint!” Kostar lika mycket som ett “hej!” – ingenting.

Hundvärlden är min fristad. Var min fristad, innan jag blev tillräckligt involverad för att förstå hur avundsjuk, kritisk och ovälkomnande den är. Jag hoppas innerligt att de som vill börja träna hund i framtiden kommer känna sig välkomna, peppade och motiverade – från sin första allmänlydadskurs till SM i valfri gren. Att det ska vara okej att vara nybörjare. Att det ska vara okej att lyckas. Att det ska vara okej att vara nöjd. Att det ska vara okej att vara missnöjd. Du blir inte en sämre hundtränare för att du är trevlig.

Jag hoppas att vi alla kommer nå våra mål, att vi kommer ha kul på vägen och att hundvärlden får vara en fristad. För mig, dig och alla andra fantastiska hundförare i vårt avlånga land. Kan vi hjälpas åt med det? 

ninya03