Social media

Ok, yes. I guess I am going there. Let’s talk about social media. This is a bit meta, me – on social media – commenting social media life. I’ll try to keep my own principles, but I feel the need to address some things.

First of all, my own agenda with my social media channel is to exchange inspiration, knowledge and ideas with other dogtrainers and handlers. It’s a great way to find new friends, engage in other peoples training and giving each other new ideas.

The dogworld doesn’t look the same everywhere. It’s very clear for me, northern Europe is a lot different compared to the rest of the continent, and don’t get me started on how we differ from America. I don’t believe one of us is doing right tho. As with everything, we have good and bad parts, all of us. I love following people who come from another perspective, it’s the absolute best way to get new ideas – ideas from your own perspective is easy to come up with, but to think outside the box you sometimes need influence from outside your box. I thank social media for this – it’s amazing! I gained friends, role models and idols through this app.

Our differences and the fact that Instagram makes the distance between us shorter doesn’t only mean that I’ll see a lot of new things I like and get inspired by – it also means that I’ll see a lot of things that we/I do different, that I don’t agree with or wouldn’t do myself. It doesn’t mean those things are wrong per se – we sometimes believe in different roads. We have to remember that.

Some things are right or wrong. For example, dogs have to be fed, go out and have a job/activation to feel good. How to teach a focused heel is a matter of taste – both the end result and the way there. And we all must have the space to learn, try and experiment without others telling us what’s “right”.

I am now going to do exactly the thing I want to talk about – talk about how others do on social media. This will be the first and the last time you see me do this – and if you catch me doing it in the future – call my bullshit! This is my one exception, and I’ll stay nice:

I see more and more big accounts talk about how others do on social media. How “people fake it”, “they train for instagram”, “they don’t put time in the right areas” and how they “only post bitework to be cool” – and I ask myself why these rants get so embraced? Why do we feel the need to talk about what others do in negative terms all the time?

If I want more transparent content on Instagram, I try to inspire and set an example – not shame people for not being transparent. If I want more obedience, I try to inspire and set an example – not telling them that nobody wants to see bitework. If I want people to talk about how they do with their dogs in everyday life more, I try to inspire and set an example. And I definitely not shame people for showing their best parts on Instagram – it’s not like they used a stunt dog and faked it, it might just be that one down in motion that was perfect – but why on earth shouldn’t we be able to celebrate that? That down in motion was real, and recorded – let’s see it! It’s inspiring to everyone that it can be reached no matter how it usually looks and that you can work for making that one time your standard. The way of picking in others training telling them that it’s not good enough, that it’s wrong to train a dog to create content and so on is so unsympathetic – my dogs sure as hell doesn’t know if we train for a trial or to make a cool Instagram video – they’re just happy to do stuff together. Let people have their thing.

And most importantly of everything: everyone uses their social media channel in their way, it’s not one right way to train a dog, and it’s not one right way to use social media. As long as you stay nice towards each other it’s ok to be fully transparent, only post perfect inspirational content, only post pictures, explain everything you do or keep your methods a secret and only showing the result. We all chose who we want to follow – and the variety is refreshing! All cannot be judged after your standard, newbies or people with another method than you must have their space creating content of their choice without you creating a judging environment. By doing this we create an illusion of how there is a right and a wrong when it comes to social media and training dogs.

Focus on what you want to fill your channel with and inspire to instead of focusing on trying to rant about how others do all the time – follow people you want to follow and accept that we’re all in this for different reasons and have different skills. We all can learn from each other, no one sits with all the answers – and the ones ranting can absolutely be good trainers – but I lose all respect when they show this narrow minded mentality and can’t wrap their head around how we all, like the dogs we train, are individuals with an own agenda, own goals, own relationship and priorities with our dogs.

In my world it’s simple:

Be nice, stay humble
Ask, don’t question – that’ll give you answers instead of a defence
As long as the dog is happy and well being, we’re all good

Live, and let live. Support each other even if you’re not going the same way. Learn from each other. Social media is amazing, pick your cherries and know that your cherries might be totally different from mine – and that’s the charm. There are many ways to Rome, I hope we all make it!

Now I am done talking about others, throwing rocks in the glasshouse – walking out of the glasshouse and closing the door. Now.

Some thoughts about how to set a training criteria

Like I told you when I got back to this blog, I will try to translate some of my earlier posts and I decided to do so with one I wrote not too long ago when I wrote down some thoughts about my criterias in training and how I define them. I had a bit of a resting period during winter and had a lot of time to think about the exercises we train and how I present them to my dogs. Which parts do I need to teach them, if I really break it down? And how do I put them together. It’s something I feel like I’ve become more unclear about now when I’ve trained my dogs for so many years – that I, when I explain things to my dogs, can be one of those who skips a step or two because they’re so obvious to me. You know, like when you’re new at a workplace and someone says that “it’s super easy, you just log into the printer and press print” – but they forget to show you where the printer is and tell you which one of the 5 passwords you’ve got that goes to the printer, because it’s so obvious as soon as you’ve worked there for a while.

In the same way I’ve felt like I have to define EXACTLY what I want to teach my dogs. Exactly which movement do I want in my left turns? In which pattern do I want them to run the blinds and exactly how do my perfect grips on a dumbbell look? If I don’t define exactly how it’ll look when I’m happy to myself, it won’t possible to explain it to my dogs. If I don’t define how my dream grips looks more than “I want them to be fast”, it’s impossible to pin point what in the grip that wasn’t “fast enough”. But if I know that I want my dog to grip the dumbbell in front of them on their way out, and after that throw their front legs around and turn towards me and run back – I can easier see and make clear to myself if it’s the technique in the pick-up, too low drive and determination in the turning around or the speed back to me that’s not making me happy. The same goes for the blindwork for example – if I know that I want a dog who’s running straight to the blind, wraps around it right in front of it and goes the whole way around back to the same line they approach the blind on – a “tight blindwork” makes perfect sense criteria wise.

I do hear how obvious it sounds – but I don’t think I’m alone with setting criterias like “fast pick-up of dumbbell” and “better left turns” – they’re criterias, but they’re not that clear really. What does a “fast pick-up of dumbbell” really look like to me? And what is in need of improvement in our left turns? Which technique training does my dog need to perform that? I’ve worked through all of our routine and made CLEAR criterias for every exercises to make it clear to me – so I can make it clear to my dogs. Quality training needs quality planning and quality criterias.

I work with introducing and train new staff at my dayjob, and I have to be better at treating my dogs as if they’re new at the job when I introduce them to new stuff. Because even if they’ve been sitting next to me all the hours I’ve spent in front of working-dog and youtube they don’t seem to have done the same meticulous analyzes that I’ve done, haha!

Fear of humans and aggressions – Ninya

One of the things I talked a lot about in the past on my social media channels is Ninya and her fears, aggressions and progress in those matters. The reason why I don’t talk about it nowadays is that I don’t have to think about it anymore. People ask sometimes how we’re doing and I find myself surprised about the fact that I don’t have to adapt my whole life after her. Nothing makes me happier.

I’ll start from the beginning with me, finally buying my first very own puppy, soon to be 6 years ago. Finally, I got my own working dog. A malinois. Everything I ever wanted. I picked her up from Denmark when she was 10 weeks old, and she was the sweetest creature ever. So small, so damn feminine and cute. She refused to pee all the way home and when we got home she got right in, stole my roomies border colles toy from her mouth and peed in my bed. Still the cutest thing I’ve ever encountered. I loved her from first sight.

She was an extremely independent puppy, she wasn’t that social outside training and she showed very early that she wasn’t a fan of people. When my bigger sister leaned over her to say hello – as you do with puppies – she barked in her face and backed away. Clearly insecure, and we socialized her in a calm and forcefree way, but she was a hard nut. It wasn’t the easiest to keep people away when we went by public transportations 1 hour to work and 1 hour home every day with the cutest malinois puppy on earth.


And then there was one morning after a few months, on our way to work, it was a few days after new years eve and we met a guy who was clearly under the influence of something. He threw a firecracker at Ninya – and I became so angry, told him to f***ng stop – and then he flipped. He kicked her, pushed me, yelled at us and he threw his jacket at her (?). She was so angry, fighting for her LIFE. She was already afraid of people and now this. Nobody on the train station helped us, and we got saved by the train coming in. He followed us on the train, me crying, begging him to go away. Eventually he did. Ninya tried to kill everyone who moved on two legs from that day.

This is, obviously, not a stable and healthy dog. She’s from the beginning afraid of people, and this event sticked with her. For years. If someone moved to quick, encountered us, talked to me, showed up in a place she didn’t expect them to – she freaked out. She reacted in fear, with anger. From 0 to 100. It was incredibly hard to live with. I was so ashamed. I had no car, I had to bring her to work, and I lived in an apartment. It was people everywhere. Introducing her to new people wasn’t any idea at all, she couldn’t let anyone in. She barely let me in.

At the same time she was a wonderful dog. Not afraid of anything else – environments, sounds, darkness – she’s a cool kid. And she was amazing in training, a real obedience star. The conditions we lived in gave her so little time to relax and reload tho – with people everywhere she turned in to a stressed monster – and she didn’t eat, she barely slept and she was thin as a stick. She wasn’t living the good life, at all. It hurt, deep inside of me I knew I couldn’ let her live if she wasn’t getting any better soon. It wasn’t a fair life, and rehoming a dog so extremely afraid of new people wasn’t an option.

So many dog people told me to “just shoot her between her eyes”, and I can see where they come from (even tho that might be the rudest way to suggest that in..) but I was so damn invested, in love and in some way determinated to give her a better life.


I can’t be more thankful towards the people who helped me out in the end. Friends and dogpeople who helped me fix her. I’ll try to summarize how I did to help her handle her fears in a list, it’s of course horribly simplified – feel free to ask if somethings unclear.

1.  I took away all social interaction where she wasn’t 100% safe. No saying hello, no hanging out, no coming with me to people she didn’t already let in to 100%. I wanted to show her that it’s possible to choose to not encounter people, that we won’t – take away the feeling in her that she would have to. I made sure that no one tried to talk, pet or get close to her – I took the whole responsibility for that people would leave her alone. It was an absolute must to be able to put the demands on her that I did in step 2.

2.  I corrected all her outbursts. There’s some things you just don’t do, and trying to kill people is one of them. The absolute must for this is that step 1 is working, that I actually make sure that she gets to be left alone. The point with step two is to show her something like “if you let people be, I make sure they let you be”. The more outbursts, the more attention, fast moving (fleeing) people and the more outbursts – it’s a never ending circle and I had to break it. I didn’t let her control her surroundings – staring at people and movements either, that’s my task – I took that responsibility away from her.

3. I buildt her condfidence up in general, for example I let her jump on to things, balance and play in different environments where I helped her to succeed – everything that made her feel like she could DO IT. And I kept her training going – the obedience and play training made us bond and our relationship grow, in these situations it’s super important to build trust. Her tracking training was another factor that gave her confident to work independently and trust herself and her ability to work through things.

Today she’s as fixed as she can be. She’s still not a fan of people, but everyone I greet as a friend is her friend, she seeks protection by me instead of blowing up in a full blown attack when she feels threatened and she chooses to avoid people instead of seeking conflicts. I seriously cry thinking about how happy she is now. She’s off leash everywhere, trustable, my easiest dog to live with. And I thought that I had to put her down.

It took time. And patience. And I cried and were on my way to give up like a hundred of times. But it was all worth it in the end – I wouldn’t put in that time in a dog with fears again – but for her I would do it over and over again.


The blog is back!

So, I will try to bring life back into this blog – and I got some wishes on Instagram to do this in English, so I will try to not to let my swenglish become too bad and do this so all of you can read. And I will try to translate some of the good ones (I was a pretty good blogger back in the days, if I can say it myself!) out of my old posts for you too!

I asked for tips regarding subjects on Instagram and you gave me a whole bunch. I’ll write some posts about how I live with my dogs and our everyday life, how I think about some subjects in dogtraining and answer questions I get here and on Instagram that I think deserves some extra space and longer explanations – so feel free to ask away both here and on Instagram!

I get a lot of questions about if I work full time with dogs, and I don’t, I actually have a full time job at a finance company – where I train our human staff instead of dogs. So my training with my dogs, and all of my clients and seminars are on what’s supposed to be my “free time”. I choose to work with this because I love dogtraining, I love teaching and of course I have a dream about to making my living out of this, but I feel like I have a while left until I can do that. The dogworld looks a bit different here compared to the rest of the world – we don’t do board and train for example. Now we’ve started to have some seminars abroad and we plan to do more of those, which feels like a lot of fun.

I have some plans and they don’t include staying at my office job – so I’m definitely moving towards making a living out of this, but I’ll take it in smaller steps and the first one will be taken now in a few weeks and this year is dedicated to this specific goal – besides my training goals with my dogs, which is a question I get a lot too, and I got it a few times when I asked for subjects for the blog so I’ll just go there too! With Härja and Judas I am competing in IGP, and Härjas goal for this year is IGP3 – we just passed IGP2 and I actually already signed her up for her 3 – in two months! Feels crazy to be there with her, the hardest obedience dog I’ve ever had and a dog who we pretty much have fixed the protection work with ourselves – me and my obedience girls, even tho she’s doing her reps on a helper from time to time!

With Judas I aim to trial IGP1 this autumn. I am not in a hurry but obedience wise he’s more than ready and the tracking is on track. The protection work is where I don’t want to hurry, so we’ll see how the pieces fall together over the summer – but as our helper, Timo Helynen, always says: more training! Looking forward to watch him grow and develop, it feels amazing to have a dog with all this potential, I love walking into the field with him – he’s an amazing young dog!

Ninya is not an IGP dog, she´s too weak for protection and she has her hurt leg – so she’s in the Swedish tracking program. She’s starting the third level out of four now late this summer if all goes as I want it to and she gets to be pain free. I want her to become a champion in the Swedish tracking program before she’s retiring – but I think that we’ll take it when it comes, she’s starting to feel a bit old and she has her leg on strike sometimes. She’s wonderful to track and compete with, I hope I can enjoy that for many years to come. Most of all I want her to live a happy and relaxed life filled with fun, she’s my special little lady and I think that I’ll dedicate my next post to her – I get a lot of questions when I mention her background as an extremely stressed dog, afraid of people, dogs and impossible to have around. She’s a whole other dog nowadays and I thought it would be interesting for you to hear her story and how I worked with her to get through – if you have any questions about it just hit me up with a comment!

Feels good to be at it again in this blog, and I think I’ll feel comfortable in English after a few posts, bare with me!

Photo by the always amazing Kajsa Johansson

Otydliga tydliga kriterier

Mycket har hänt sedan sist jag skrev; vi har haft ett intensivt och fantastiskt fint 2018 där Härja bestått IPO1(A94, B87, C85) och BSL1(A83, B89) och missat IPO2 med två sura poäng (A93, B68, C79).

Ninya har blivit smärtfri och uppflyttad till högre spår med ett protokoll späckat av fina 10-poängare från både skogen och lydnadsplan.

Judas har inte bara tagit våra liv med storm, utan även kirrat två fina uppflyttningspoäng och pallplatser i tävlingslydnadens startklass vid 10 månaders ålder.

Vi är just nu lite ofrivilligt i en liten vilofas på halvfart inför nya året och säsongen – med mycket tid för planering, målbildssökande och inspiationsinhämtande. Hundarna får blåsa ur sig, stå i hundgården och springa lösa emellan de enstaka träningspassen vi avverkar.

Jag har i detta hunnit tänka över ganska många moment – och hur jag presenterar dem för mina hundar. Hur tydliga kriterier har jag? Vilka delar är det jag behöver lära in egentligen? Och hur sätter jag ihop dem? Det är något jag upplever att jag blivit sämre på ju längre jag tränat hund – att jag när jag förklarar för mina hundar nästan kan vara en sån där person som hoppar över steg för att det är så självklart för mig. Ni vet som när man är ny på jobbet och någon slänger ur sig att det ”bara är att logga in på skrivaren och trycka print när du skrivit ut!” – utan att visa var printern står och berätta vilket av alla tusen lösenord man fått som går dit, för att det är så självklart för dem som jobbat där ett tag.

På samma sätt har jag känt att jag varit tvungen att definiera EXAKT vad det är jag vill lära min hund. Exakt vilken rörelse i vänstersvängarna? Exakt i vilket mönster vill jag att de ska springa i ronderingarna och hur ser mina perfekta gripanden ut? Om jag inte definierar det för mig själv är det mycket svårare att pinpointa vad i gripandet som inte var ”snabbt nog” tex. Men om jag vet att jag vill att min hund ska gripa apporten framifrån på vägen ut för att sedan kasta sig bakåt med framdelen, vända sig runt och springa mot mig – så jag kan lättare se om det är tekniken i gripandet, för dålig målmedvetenhet i själva vändningen eller farten in till mig som är det som brister. Samma sak i ronderingen, om jag vet att jag vill ha en hund som siktar rakt på skulet, svänger runt det precis innan och sedan väldigt utstuderat springer hela vägen runt skulet tills den är tillbaka på samma linje som den kom på mot skulet – så får ”tight runt skulen” en väldigt klar betydelse.

Jag hör ju hur självklart det låter – men jag tror att jag kanske inte är ensam om att ha ”otydliga” kriterier även när jag delat upp momentet i bitar. Vad betyder ”snabbt gripande” för mig egentligen och vilken teknikträning behöver min hund för att uppfylla det kriteriet? Jag har jobbat igenom hela våra program och fått väldigt matnyttig information av att börja påminna mig själv om detta.

Jag jobbar med att introducera och utbilda personal på mitt jobb – och ska bli bättre på att behandla mina hundar som att de är nya på jobbet när vi gör saker som är nya för dem. För även om de suttit bredvid mig alla de där timmarna jag spenderat framför workingdog och youtube så verkar de inte ha gjort samma djupgående analyser som jag 😉

Genväg eller senväg?

Härja skulle inte tävla lydnad. Det har alltid varit klart för mig, hon är min IPO-hund – det är nog att ha tre discipliner i en ny sport att hålla koll på! Så vi har inte tränat någon tävlingslydnad, förrän i somras då jag lärde in startklassen utan intention att tävla själv. Men efter vår IPO1-start, där Härja tydligt gick ner sig i lydnaden och tyckte miljö, situation och längden på programmet var superjobbig på tävling trots att hon gått hela program utan boll på planen flera månader med finfin attityd under formtoppningen inför starten, så började jag tänka om. Att starta lite tävlingslydnad, där man i annan mån har möjlighet att lyfta henne mellan momenten, för att träna på att tävla vore kanske precis det vi behöver?

Härjas brist har inte legat i att hon inte kan momenten eller att hon inte kan gå ett helt program utan belöning. Hon har på tävling visat egenskaper jag inte känner igen från träning, som såklart också hänger ihop med min sinnesstämning och mina nerver (som inte uppstår i träningstävlings-situationer..). Hon har varit störd och tryckt av en omgivning med mycket folk och hundar och då ”stängt av”, jag når inte fram med varken pepp eller kommandon och hon gör saker hon aldrig visat förut. Det har varit väldigt jobbigt att veta vad hon kan, och gå ut på plan med en ”död” hund. Jag kände länge att jag inte har någon plan för det, men nu har vi alltså vänt oss till tävlingslydnaden för att lära oss att tävla tillsammans!

Sagt och gjort, hon anmäldes till tävling och tränades (alldeles för lite över jul och nyår, helt ärligt talat). Igår var det dags, i Nykvarns Hundhall skulle vi tävla startklass tillsammans.

Med startnummer ett fick vi en lugn start, det var ingen trängsel med andra hundar och folk när vi tog oss in till uppvärmningen och Härja kändes fin och öppen i huvudet. Och hon höll sig så – fin, fokuserad och öppen hela programmet – trots att mina ben darrade under hela linförigheten och folk rörde sig ut och in ur hallen under programmets gång. Hon presterade och kändes precis som på träning, och gjorde de missar vi kan få på första försöket även på träning. Bästa möjliga prestation med god känsla! Jag fällde en liten tår av lycka när vi gick av planen – det var precis det här vi ville uppnå!

Vi skrapade ihop 181 poäng totalt, och vår 10a på linförigheten är det som värmer allra mest. Min älskade lilla hund, det känns fantastiskt bra att kunna ge henne bra och roliga erfarenheter av tävling och nu kommer vi att sikta vidare mot LD i startklass och eventuellt starta klass 1 – det kan tyckas vara en “senväg”, men att ha så här kul medan man skaffar erfarenhet för den sporten vi ”ska” tävla känns helt okej med mig!


Den sköra balansgången på sociala medier

Jag har funderat mycket kring vad jag vill ha ut med mina sociala medier, vad jag har dem till och varför de kan bidra till att både lyfta mig till skyarna och få mig att känna mig utsatt och jagad, granskad på en och samma gång. 


Det är en “farlig” balansgång, det där med att kunna inspirera och inspireras, utan att låtsas som att allt är en dans på rosor jämt. Att inte låtsas som att den där “dåliga” tävlingen aldrig hänt – utan att för den sakens skull behöva grotta ner sig i den eventuellt dåliga känslan. Att visa processen i träningen utan att för den sakens skull inte kunna lägga ut peppiga filmer i slow motion på de resultat man är som allra nöjdast med. Jag försöker balansera peppiga filmer med att faktiskt skriva om alla våra tävlingar, även de där vi inte plockar godkända resultat, jag försöker dela med mig av mina hundars och mina svagheter – men jag försöker också lära mig att våga lyfta fram våra styrkor utan att känna att jag måste ursäkta mig eller förklara varför jag har rätt att vara nöjd.

Jag ser på intet sätt ner på dem som väljer att inte dela med sig av någonting annat än det de är nöjda med – för vet ni vad, att dela med sig av minsta lilla av sitt liv på sociala medier är ett val. Oavsett om det “bara” gäller hundträning. Vi vet ju alla vilken prestationshets som kan göra sig gällande i hundvärlden, det är på intet sätt individens ansvar att palla det trycket och redogöra allt, det är inte det jag försöker komma fram till.

Jag följer många konton där det är relativt opersonligt – fina bilder och färdiga träningsresultat läggs ut och det är väldigt inspirerande, gör mig glad och sugen på att träna mina egna hundar. Jag följer också en del konton som verkligen delar med sig av processen i sin träning, och visar hur de faktiskt lär in saker och utvecklas. Från dessa konton plockar jag många idéer och ny inspiration. Sen har vi de konton som är väldigt transparenta, lägger ut tävlingsresultat som inte blev som drömmen ville, erkänner att deras tävlingshund har problem med hundmöten och delar filmer av träningar som inte är “perfekta” eller “färdiga”. Dessa konton är de konton som tar udden av det dödliga allvar som ibland kan råda på sociala medier inom hundvärlden, och jag önskar verkligen att vara en del i den skaran som får någon att känna att det är okej att man inte föddes som en färdig SM-hundförare med en 100% lämpad hund.

Oavsett vilket typ av konto du har så kommer pissråttorna där ute att hitta fel, antingen letas det fel för att du inte påpekar dem själv och väljer att ha ett rent inspirationskonto á la det-här-är-jag-nöjd-med eller så njuter de av att du serverar dem “dina misslyckanden” helt öppet. Men vet ni? Det säger mer om dem än om er. Jag funderar och klurar ganska mycket kring just instagram och hur stämningen där ska bli bättre. Jag försöker att säga allt positivt jag tänker, kommentera konton jag kanske aldrig sett förut om det är någonting som tilltalar mig – minsta lilla. Det tar fem sekunder av min tid, och jag vet själv hur otroligt glad jag i min tur blir för varenda kommentar jag får. Att sitta och beundra någon på avstånd är så himla halvhjärtat när man kan lyfta någon en decimeter från marken med en kommentar – snälla, gör det!

Det är liksom någonting så otroligt korkat och småsint med inställningen att leta fel hos de som väljer att vara nöjda och glada på instagram. Det bidrar till balansen att vi alla har peppkonton att ta del av när motivationen är låg – och blir du inte glad av att någon annan når fina resultat och är nöjd med sin hund får du leta felet hos dig själv, inte hos personen i fråga. Att folk väljer vad de lägger ut är en självklarhet, och det betyder inte att det är någon annans uppgift att “ta ner dem på jorden” – bara för att man inte delar med sig av svagheter eller ömma punkter betyder det inte att man inte har dem eller vet om dem, det tror jag att vi alla förstår. Sociala medier är en väldigt liten del av det faktiska livet och om det ger dig prestationsångest att följa folk som är duktiga på att träna hund, klippa film och lägga ut sin träning så försök, försök verkligen, att vända det till inspiration. Leta bra delar, leta delar du är inspirerad av – och gå ut och träna. Klipp en egen film på din träning – klipp ut det bästa! tillåt dig själv att bara se det bästa, fokusera på styrkorna en stund – se, ni är ju också sådär “instagrambra”!

Det här blev ett väldigt virrigt, ostrukturerat inlägg här på kvällskvisten – mer en nedteckning av tankegångar än en ordentlig text med en tydlig poäng. Men jag tror att jag kommit fram till vad jag vill ha mina sociala medier till; inspireras, inspirera, visa på mänsklighet och på ett enkelt sätt kunna delge andra när jag blir imponerad, tycker att de gör fina saker, är duktiga och inspirerande. Det är det fokus jag väljer att ha.

“Överdrivet beröm”

Idag tävlade jag och Ninya. Igen. Vi tävlar mycket nu, då Ninya är en hund med stora sociala brister som behöver få växa i tävlingssituationen så är går vi ut på tävlingsplanen ofta och mycket just nu. För att skapa bra erfarenheter och känsla i min lilla hund. (Hon har en stensäker platsliggning, så vi äventyrar ingen annans tävling – no worries) Och det lyckas, idag var hon glad, mottaglig och öppen – spärrarna börjar släppa! Men det här inlägget ska handla om något helt annat; att gå av planen, ta emot sitt protokoll och mötas av en sexa i betyg på helhetsintrycket, med den enda kommentaren “överdrivet beröm”. Det är så förbannat trist och jag är så glad att Ninya inte kan läsa.

Jag applåderar min hund mellan momenten, talar om hur bra hon är och att jag är nöjd med henne. Min hund hoppar inte på mig, skäller inte, biter mig inte eller på något annat sätt slår över. Hon håller sig i stort sett alltid på min vänstra sida även i våra sociala belöningar. Jag är heller inte en sådan som drar ut på belöningarna, utan är ofta så snabb att ställa upp på nästa startpunkt att jag får vänta in tävlingsledare och domare – det stör alltså på inget sätt varken vårt utförande eller flytet i programmet. 

Det finns, i mina ögon och vad jag kan utläsa av reglerna, inte stöd att dra FYRA poängenheter för sociala belöningar på en nivå som man ser på varenda tävling. På SM i år såg man många glada hundar och förare, firande på plan av prestationer och hundar som fick det stöd och den bekräftelse de behövde och förtjänade. Men på en lokaltävling i klass 2 i Stockholm får du inte applådera din lilla hund för det arbete de utfört utan att förlora fyra (4!!!!) poängenheter i ert helhetsbetyg. 

Blir domaren extra provocerad över att jag jublade även när jag lagt henne utanför rutan och det blev noll? (Igen, jag vet. Glasögon, jag veeet!) För att det är en malle som får det stödet, hade det varit samma skeptis om en sällskapsras fått sina prestationer bejublade? Jag vet inte om jag ska hoppas på att alla får samma behandling av den här typen av domare, eller om jag hoppas att åtminstone de flesta kommer undan den här typen av kommentarer? 

En sak är säker; det här kommer inte stoppa mig från att berömma min hund på tävling. Det har jag all rätt att göra, och jag kommer inte lägga vikt vid ett enda betyg den här domaren gav oss. Vi ser uppenbarligen inte likadant på varken hundträning, tävlan eller reglerna. 

Jag hoppas att den här typen av bedömning inte kommer döda lusten hos en enda en av er, att ni slipper att möta på den här typen av domare någonsin – de allra flesta tycker det är fint och jag har fått betydligt fler helhetsbetyg som berömt min förmåga att lyfta och stötta min hund. Tyvärr sätter sexor som denna djupare spår. För några år sedan hade jag blivit väldigt ledsen och kanske tänkt att vi inte kunde tävla, om jag inte fick bekräfta henne hade hon inte tyckt det var roligt eller värdefullt att tävla och där försvinner ju hela syftet med vår gemensamma hobby. 

Idag blir jag arg, jag blir ledsen och på samma gång glad att det är jag, som tävlat lydnad i 12 år som får kommentaren. Jag som har tillräckligt många andra helhetsbetyg i ryggen för att veta att det är inte oss det är fel på. 

Men det här ska inte behöva hända. Det här är inte längre en militärsport. Vi är förbi det, välkomna till 2017 och tävlingslydnad med glädje! 

Är det ett misslyckande?

Nu har Härja gjort sitt BH-prov samt startat och genomfört sin första BSL1 (A85, B60) och det har varit otroligt roligt att ta de här första stegen ut i IPO-världen. Att spåret och platsliggningen fungerat så bra på prov  som de gör glädjer mig enormt, då vi slitit med det oräkneligt antal timmar och det bitvis känts hopplöst. Vi har under de här två tillfällena satt fingret på vad det är som brister – lydnaden; och nu har jag bestämt mig för att där ska vi börja om från början. Spåret och skyddet kommer vi fortsätta med, tävla IPO-FH i sommar och satsa på en IPO1 till hösten.

Foto: Christina Mokdasi
Att gå av en lydnadsplan och veta att det inte är momenten i sig som brister, de kan hon, hon kan dem och hon utför dem, och när hon inte utför dem är det av helt andra anledningar än att hon inte förstår vad hon ska göra. På lydnadsplan det här året har Härja vuxit enormt i engagemang och attityd, och har utvecklat säkra och fina moment som jag är väldigt nöjd med. På tävling däremot har hon visat på en stor osäkerhet. Hon är inte miljökänslig i stort, inte rädd för något eller på annat sätt instabil. Men hon går ner sig på tävling i just lydnaden, hon viker sig av ett socialt tryck i situationen och har inte fått tillräckligt med redskap, erfarenhet  och driv för att ta sig igenom det.

Härja är en hund som behöver tid, tid att låta saker sjunka in. Tid att växa i sin uppgift, tid att låta poletten trilla ner och tid att bli helt säker i sina utföranden. Det finns inget syfte med att ha bråttom med den här typen av hund, och det tänker jag inte ha. Hon är en fantastiskt fin hund, som behöver vaggas in i uppgifterna, programmeras in i momenten och programmets helhet och landa, landa, landa.

Nu ett tag framöver kommer vi lägga det stora fokuset på att öka hennes engagemang, höja hennes aktivitetsnivå och skapa mönster och punkter i lydnadsprogrammet som hon känner igen för belöningar och aktivitetshöjningar. Vi kommer att lägga stor vikt i att öka värdet i rent tävlingsmässiga uppgifter, såsom att gå in på plan och anmäla till domaren, ställa upp på startpunkten och invänta platsliggningsekipaget, ha folk på plan och träna på nya platser. Allt för att trygga hennes uppfattning om vad som är hennes uppgift och vad som förväntas av oss som ekipage.

Det finns ingen prestige i att skynda ifrån sig själv och hunden som ekipage, och hundsport handlar ju om att få det att fungera på tävling. Vissa hundar gör stor skillnad på tävling och träning, där kommer det krävas ett större och ev mer tidskrävande jobb för att få det att fungera. Det är där jag upplever att mina kunskaper som hundtränare verkligen prövas, det spelar ju ingen roll hur fint det ser ut på träning när vi inte får det att fungera på tävling! (klart det gör, det är jättetrevligt att det är fint och kul för oss båda på träning, men ska man tävla så..) Att träna inför tävling är en utmaning, men det triggar mig att bli bättre och lära mig mer! Det är nu vår riktiga resa börjar; vi har tränat, checkat av, utvärderat och nu är det dags att bli bättre!

Tänk vad tråkigt det vore om allt gick spikrakt uppåt jämt (falskt påstående!) och vad lite man skulle lära sig (sant!)!

Dags att bli ett proffs på att jonglera

Det är många bollar i luften just nu, minst sagt. Vi tränar skydd två gånger i veckan, IPO-spårar tre dagar i rad, vilar ca en vecka och upprepar tre spårdagar. Lydnadspass för båda hundarna ska även de planeras in regelbundet; IPO-lydnad, tävlingslydnad och brukslydnad. Och Ninya ska bruksspåras någon gång i veckan, och träna uppletande. Det är mycket, men det är otroligt roligt och både jag och hundarna njuter av mångsidigheten i vår träning.


Att jobba, ha två unga brukshundar och dessutom inte bara ha en sport, utan tre, man tränar aktivt inom kräver lite av ett underverk gällande planering och struktur. Jag känner mig inte stressad, eller som att vi måste ”hinna” – utan njuter verkligen av mångsidigheten, att utvecklas, få naturliga pauser i träningen för att träna något annat. Kontrasterna mellan IPO-lydnadens fart och fläkt och tävlingslydnadens detaljpillande, IPO-spårets komplexitet och friheten i bruksspårtet. Däremellan öser vi ordentligt i uppletanderutan och på skyddsplanen. Vi har så jäkla kul, och det känns välbalanserat och bra – mina hundar och jag får utlopp för alla våra sinnen och i alla tempon. Vi utvecklas, vidgar våra vyer och lär oss. Massor.

Jag är inte någon som tränar enbart för att det är kul. Huvudsakligen för att det är kul, självklart. Men jag älskar att tävla, det driver mig vidare, blir tydliga mål och riktlinjer i träningen. Det här innebär även att det i år kommer bli ett himla bollande inte bara med träningar, utan även tävlingar. Bara i april och maj har vi BH-prov, 6 lydnadstävlingar, BSL1, MH, appellspår och Ninya ska tävla rallylydnad med en kompis som förare. Full fart, och det klottras, bläddras, stryks och tänks efter i almanackan för att optimera våra förutsättningar, och inte minst planera in den där välbehövliga vilan. Jag har en enorm motivation just nu, och bra folk omkring mig som stöttar, engagerar sig och pushar oss mot våra mål. Efter att ha haft ett jobbigt år 2016 med låg motivation och stor brist på regelbunden  träning och bra träningskompisar och stöd så känns det helt fantastiskt att ta sig an början av säsongen 2017 på det här sättet.

Jag har aldrig haft ett större sug efter att säga upp mig och träna hund på heltid, om man ändå kunde finansiera sitt hundträningsberoende på något annat vis va? Nu lägger vi in högsta växeln, gasen i botten och tar på oss våra partyhattar, hundåret 2017 väntar!!!