Genväg eller senväg?

Härja skulle inte tävla lydnad. Det har alltid varit klart för mig, hon är min IPO-hund – det är nog att ha tre discipliner i en ny sport att hålla koll på! Så vi har inte tränat någon tävlingslydnad, förrän i somras då jag lärde in startklassen utan intention att tävla själv. Men efter vår IPO1-start, där Härja tydligt gick ner sig i lydnaden och tyckte miljö, situation och längden på programmet var superjobbig på tävling trots att hon gått hela program utan boll på planen flera månader med finfin attityd under formtoppningen inför starten, så började jag tänka om. Att starta lite tävlingslydnad, där man i annan mån har möjlighet att lyfta henne mellan momenten, för att träna på att tävla vore kanske precis det vi behöver?

Härjas brist har inte legat i att hon inte kan momenten eller att hon inte kan gå ett helt program utan belöning. Hon har på tävling visat egenskaper jag inte känner igen från träning, som såklart också hänger ihop med min sinnesstämning och mina nerver (som inte uppstår i träningstävlings-situationer..). Hon har varit störd och tryckt av en omgivning med mycket folk och hundar och då ”stängt av”, jag når inte fram med varken pepp eller kommandon och hon gör saker hon aldrig visat förut. Det har varit väldigt jobbigt att veta vad hon kan, och gå ut på plan med en ”död” hund. Jag kände länge att jag inte har någon plan för det, men nu har vi alltså vänt oss till tävlingslydnaden för att lära oss att tävla tillsammans!

Sagt och gjort, hon anmäldes till tävling och tränades (alldeles för lite över jul och nyår, helt ärligt talat). Igår var det dags, i Nykvarns Hundhall skulle vi tävla startklass tillsammans.

Med startnummer ett fick vi en lugn start, det var ingen trängsel med andra hundar och folk när vi tog oss in till uppvärmningen och Härja kändes fin och öppen i huvudet. Och hon höll sig så – fin, fokuserad och öppen hela programmet – trots att mina ben darrade under hela linförigheten och folk rörde sig ut och in ur hallen under programmets gång. Hon presterade och kändes precis som på träning, och gjorde de missar vi kan få på första försöket även på träning. Bästa möjliga prestation med god känsla! Jag fällde en liten tår av lycka när vi gick av planen – det var precis det här vi ville uppnå!

Vi skrapade ihop 181 poäng totalt, och vår 10a på linförigheten är det som värmer allra mest. Min älskade lilla hund, det känns fantastiskt bra att kunna ge henne bra och roliga erfarenheter av tävling och nu kommer vi att sikta vidare mot LD i startklass och eventuellt starta klass 1 – det kan tyckas vara en “senväg”, men att ha så här kul medan man skaffar erfarenhet för den sporten vi ”ska” tävla känns helt okej med mig!

image1

Advertisements

Den sköra balansgången på sociala medier

Jag har funderat mycket kring vad jag vill ha ut med mina sociala medier, vad jag har dem till och varför de kan bidra till att både lyfta mig till skyarna och få mig att känna mig utsatt och jagad, granskad på en och samma gång. 

20907258_10155154313434335_1429057089_o

Det är en “farlig” balansgång, det där med att kunna inspirera och inspireras, utan att låtsas som att allt är en dans på rosor jämt. Att inte låtsas som att den där “dåliga” tävlingen aldrig hänt – utan att för den sakens skull behöva grotta ner sig i den eventuellt dåliga känslan. Att visa processen i träningen utan att för den sakens skull inte kunna lägga ut peppiga filmer i slow motion på de resultat man är som allra nöjdast med. Jag försöker balansera peppiga filmer med att faktiskt skriva om alla våra tävlingar, även de där vi inte plockar godkända resultat, jag försöker dela med mig av mina hundars och mina svagheter – men jag försöker också lära mig att våga lyfta fram våra styrkor utan att känna att jag måste ursäkta mig eller förklara varför jag har rätt att vara nöjd.

Jag ser på intet sätt ner på dem som väljer att inte dela med sig av någonting annat än det de är nöjda med – för vet ni vad, att dela med sig av minsta lilla av sitt liv på sociala medier är ett val. Oavsett om det “bara” gäller hundträning. Vi vet ju alla vilken prestationshets som kan göra sig gällande i hundvärlden, det är på intet sätt individens ansvar att palla det trycket och redogöra allt, det är inte det jag försöker komma fram till.

Jag följer många konton där det är relativt opersonligt – fina bilder och färdiga träningsresultat läggs ut och det är väldigt inspirerande, gör mig glad och sugen på att träna mina egna hundar. Jag följer också en del konton som verkligen delar med sig av processen i sin träning, och visar hur de faktiskt lär in saker och utvecklas. Från dessa konton plockar jag många idéer och ny inspiration. Sen har vi de konton som är väldigt transparenta, lägger ut tävlingsresultat som inte blev som drömmen ville, erkänner att deras tävlingshund har problem med hundmöten och delar filmer av träningar som inte är “perfekta” eller “färdiga”. Dessa konton är de konton som tar udden av det dödliga allvar som ibland kan råda på sociala medier inom hundvärlden, och jag önskar verkligen att vara en del i den skaran som får någon att känna att det är okej att man inte föddes som en färdig SM-hundförare med en 100% lämpad hund.

Oavsett vilket typ av konto du har så kommer pissråttorna där ute att hitta fel, antingen letas det fel för att du inte påpekar dem själv och väljer att ha ett rent inspirationskonto á la det-här-är-jag-nöjd-med eller så njuter de av att du serverar dem “dina misslyckanden” helt öppet. Men vet ni? Det säger mer om dem än om er. Jag funderar och klurar ganska mycket kring just instagram och hur stämningen där ska bli bättre. Jag försöker att säga allt positivt jag tänker, kommentera konton jag kanske aldrig sett förut om det är någonting som tilltalar mig – minsta lilla. Det tar fem sekunder av min tid, och jag vet själv hur otroligt glad jag i min tur blir för varenda kommentar jag får. Att sitta och beundra någon på avstånd är så himla halvhjärtat när man kan lyfta någon en decimeter från marken med en kommentar – snälla, gör det!

Det är liksom någonting så otroligt korkat och småsint med inställningen att leta fel hos de som väljer att vara nöjda och glada på instagram. Det bidrar till balansen att vi alla har peppkonton att ta del av när motivationen är låg – och blir du inte glad av att någon annan når fina resultat och är nöjd med sin hund får du leta felet hos dig själv, inte hos personen i fråga. Att folk väljer vad de lägger ut är en självklarhet, och det betyder inte att det är någon annans uppgift att “ta ner dem på jorden” – bara för att man inte delar med sig av svagheter eller ömma punkter betyder det inte att man inte har dem eller vet om dem, det tror jag att vi alla förstår. Sociala medier är en väldigt liten del av det faktiska livet och om det ger dig prestationsångest att följa folk som är duktiga på att träna hund, klippa film och lägga ut sin träning så försök, försök verkligen, att vända det till inspiration. Leta bra delar, leta delar du är inspirerad av – och gå ut och träna. Klipp en egen film på din träning – klipp ut det bästa! tillåt dig själv att bara se det bästa, fokusera på styrkorna en stund – se, ni är ju också sådär “instagrambra”!

Det här blev ett väldigt virrigt, ostrukturerat inlägg här på kvällskvisten – mer en nedteckning av tankegångar än en ordentlig text med en tydlig poäng. Men jag tror att jag kommit fram till vad jag vill ha mina sociala medier till; inspireras, inspirera, visa på mänsklighet och på ett enkelt sätt kunna delge andra när jag blir imponerad, tycker att de gör fina saker, är duktiga och inspirerande. Det är det fokus jag väljer att ha.

“Överdrivet beröm”

Idag tävlade jag och Ninya. Igen. Vi tävlar mycket nu, då Ninya är en hund med stora sociala brister som behöver få växa i tävlingssituationen så är går vi ut på tävlingsplanen ofta och mycket just nu. För att skapa bra erfarenheter och känsla i min lilla hund. (Hon har en stensäker platsliggning, så vi äventyrar ingen annans tävling – no worries) Och det lyckas, idag var hon glad, mottaglig och öppen – spärrarna börjar släppa! Men det här inlägget ska handla om något helt annat; att gå av planen, ta emot sitt protokoll och mötas av en sexa i betyg på helhetsintrycket, med den enda kommentaren “överdrivet beröm”. Det är så förbannat trist och jag är så glad att Ninya inte kan läsa.


Jag applåderar min hund mellan momenten, talar om hur bra hon är och att jag är nöjd med henne. Min hund hoppar inte på mig, skäller inte, biter mig inte eller på något annat sätt slår över. Hon håller sig i stort sett alltid på min vänstra sida även i våra sociala belöningar. Jag är heller inte en sådan som drar ut på belöningarna, utan är ofta så snabb att ställa upp på nästa startpunkt att jag får vänta in tävlingsledare och domare – det stör alltså på inget sätt varken vårt utförande eller flytet i programmet. 


Det finns, i mina ögon och vad jag kan utläsa av reglerna, inte stöd att dra FYRA poängenheter för sociala belöningar på en nivå som man ser på varenda tävling. På SM i år såg man många glada hundar och förare, firande på plan av prestationer och hundar som fick det stöd och den bekräftelse de behövde och förtjänade. Men på en lokaltävling i klass 2 i Stockholm får du inte applådera din lilla hund för det arbete de utfört utan att förlora fyra (4!!!!) poängenheter i ert helhetsbetyg. 

Blir domaren extra provocerad över att jag jublade även när jag lagt henne utanför rutan och det blev noll? (Igen, jag vet. Glasögon, jag veeet!) För att det är en malle som får det stödet, hade det varit samma skeptis om en sällskapsras fått sina prestationer bejublade? Jag vet inte om jag ska hoppas på att alla får samma behandling av den här typen av domare, eller om jag hoppas att åtminstone de flesta kommer undan den här typen av kommentarer? 

En sak är säker; det här kommer inte stoppa mig från att berömma min hund på tävling. Det har jag all rätt att göra, och jag kommer inte lägga vikt vid ett enda betyg den här domaren gav oss. Vi ser uppenbarligen inte likadant på varken hundträning, tävlan eller reglerna. 

Jag hoppas att den här typen av bedömning inte kommer döda lusten hos en enda en av er, att ni slipper att möta på den här typen av domare någonsin – de allra flesta tycker det är fint och jag har fått betydligt fler helhetsbetyg som berömt min förmåga att lyfta och stötta min hund. Tyvärr sätter sexor som denna djupare spår. För några år sedan hade jag blivit väldigt ledsen och kanske tänkt att vi inte kunde tävla, om jag inte fick bekräfta henne hade hon inte tyckt det var roligt eller värdefullt att tävla och där försvinner ju hela syftet med vår gemensamma hobby. 

Idag blir jag arg, jag blir ledsen och på samma gång glad att det är jag, som tävlat lydnad i 12 år som får kommentaren. Jag som har tillräckligt många andra helhetsbetyg i ryggen för att veta att det är inte oss det är fel på. 

Men det här ska inte behöva hända. Det här är inte längre en militärsport. Vi är förbi det, välkomna till 2017 och tävlingslydnad med glädje! 

Är det ett misslyckande?

Nu har Härja gjort sitt BH-prov samt startat och genomfört sin första BSL1 (A85, B60) och det har varit otroligt roligt att ta de här första stegen ut i IPO-världen. Att spåret och platsliggningen fungerat så bra på prov  som de gör glädjer mig enormt, då vi slitit med det oräkneligt antal timmar och det bitvis känts hopplöst. Vi har under de här två tillfällena satt fingret på vad det är som brister – lydnaden; och nu har jag bestämt mig för att där ska vi börja om från början. Spåret och skyddet kommer vi fortsätta med, tävla IPO-FH i sommar och satsa på en IPO1 till hösten.

Härjafot01

Foto: Christina Mokdasi

Att gå av en lydnadsplan och veta att det inte är momenten i sig som brister, de kan hon, hon kan dem och hon utför dem, och när hon inte utför dem är det av helt andra anledningar än att hon inte förstår vad hon ska göra. På lydnadsplan det här året har Härja vuxit enormt i engagemang och attityd, och har utvecklat säkra och fina moment som jag är väldigt nöjd med. På tävling däremot har hon visat på en stor osäkerhet. Hon är inte miljökänslig i stort, inte rädd för något eller på annat sätt instabil. Men hon går ner sig på tävling i just lydnaden, hon viker sig av ett socialt tryck i situationen och har inte fått tillräckligt med redskap, erfarenhet  och driv för att ta sig igenom det.

Härja är en hund som behöver tid, tid att låta saker sjunka in. Tid att växa i sin uppgift, tid att låta poletten trilla ner och tid att bli helt säker i sina utföranden. Det finns inget syfte med att ha bråttom med den här typen av hund, och det tänker jag inte ha. Hon är en fantastiskt fin hund, som behöver vaggas in i uppgifterna, programmeras in i momenten och programmets helhet och landa, landa, landa.

Nu ett tag framöver kommer vi lägga det stora fokuset på att öka hennes engagemang, höja hennes aktivitetsnivå och skapa mönster och punkter i lydnadsprogrammet som hon känner igen för belöningar och aktivitetshöjningar. Vi kommer att lägga stor vikt i att öka värdet i rent tävlingsmässiga uppgifter, såsom att gå in på plan och anmäla till domaren, ställa upp på startpunkten och invänta platsliggningsekipaget, ha folk på plan och träna på nya platser. Allt för att trygga hennes uppfattning om vad som är hennes uppgift och vad som förväntas av oss som ekipage.

Det finns ingen prestige i att skynda ifrån sig själv och hunden som ekipage, och hundsport handlar ju om att få det att fungera på tävling. Vissa hundar gör stor skillnad på tävling och träning, där kommer det krävas ett större och ev mer tidskrävande jobb för att få det att fungera. Det är där jag upplever att mina kunskaper som hundtränare verkligen prövas, det spelar ju ingen roll hur fint det ser ut på träning när vi inte får det att fungera på tävling! (klart det gör, det är jättetrevligt att det är fint och kul för oss båda på träning, men ska man tävla så..) Att träna inför tävling är en utmaning, men det triggar mig att bli bättre och lära mig mer! Det är nu vår riktiga resa börjar; vi har tränat, checkat av, utvärderat och nu är det dags att bli bättre!

Tänk vad tråkigt det vore om allt gick spikrakt uppåt jämt (falskt påstående!) och vad lite man skulle lära sig (sant!)!

Dags att bli ett proffs på att jonglera

Det är många bollar i luften just nu, minst sagt. Vi tränar skydd två gånger i veckan, IPO-spårar tre dagar i rad, vilar ca en vecka och upprepar tre spårdagar. Lydnadspass för båda hundarna ska även de planeras in regelbundet; IPO-lydnad, tävlingslydnad och brukslydnad. Och Ninya ska bruksspåras någon gång i veckan, och träna uppletande. Det är mycket, men det är otroligt roligt och både jag och hundarna njuter av mångsidigheten i vår träning.

image1(1)

Att jobba, ha två unga brukshundar och dessutom inte bara ha en sport, utan tre, man tränar aktivt inom kräver lite av ett underverk gällande planering och struktur. Jag känner mig inte stressad, eller som att vi måste ”hinna” – utan njuter verkligen av mångsidigheten, att utvecklas, få naturliga pauser i träningen för att träna något annat. Kontrasterna mellan IPO-lydnadens fart och fläkt och tävlingslydnadens detaljpillande, IPO-spårets komplexitet och friheten i bruksspårtet. Däremellan öser vi ordentligt i uppletanderutan och på skyddsplanen. Vi har så jäkla kul, och det känns välbalanserat och bra – mina hundar och jag får utlopp för alla våra sinnen och i alla tempon. Vi utvecklas, vidgar våra vyer och lär oss. Massor.

Jag är inte någon som tränar enbart för att det är kul. Huvudsakligen för att det är kul, självklart. Men jag älskar att tävla, det driver mig vidare, blir tydliga mål och riktlinjer i träningen. Det här innebär även att det i år kommer bli ett himla bollande inte bara med träningar, utan även tävlingar. Bara i april och maj har vi BH-prov, 6 lydnadstävlingar, BSL1, MH, appellspår och Ninya ska tävla rallylydnad med en kompis som förare. Full fart, och det klottras, bläddras, stryks och tänks efter i almanackan för att optimera våra förutsättningar, och inte minst planera in den där välbehövliga vilan. Jag har en enorm motivation just nu, och bra folk omkring mig som stöttar, engagerar sig och pushar oss mot våra mål. Efter att ha haft ett jobbigt år 2016 med låg motivation och stor brist på regelbunden  träning och bra träningskompisar och stöd så känns det helt fantastiskt att ta sig an början av säsongen 2017 på det här sättet.

Jag har aldrig haft ett större sug efter att säga upp mig och träna hund på heltid, om man ändå kunde finansiera sitt hundträningsberoende på något annat vis va? Nu lägger vi in högsta växeln, gasen i botten och tar på oss våra partyhattar, hundåret 2017 väntar!!!

image2

Godkänt BH-prov!

Igår genomförde Härja sitt BH-prov med godkänt resultat, och vi fick med oss ett fantastiskt kvitto inför framtiden med oss hem. Jag är stolt och väldigt nöjd över att jag äntligen tog mig hela vägen dit, vågade genomföra och såklart även över att vi klarade det – även fast vår prestation var långt ifrån tillräckligt bra i mina ögon.

image1

Jag var helt sinnessjukt nervös, på ett sätt jag inte varit på många, många år när jag tävlat tävlingslydnad – ny sport, ny ”tävlingskultur” och hur i hela friden ska man ens bete sig? Jag var nog mer nervös över att jag själv skulle göra bort mig eller glömma bort något än över vår prestation. Att hantera tävlingar som inte lyckas hela vägen är inte någonting jag har svårt för, jag blir revanschlysten och har en plan i huvudet minuten efter vi gått av plan – oftast vill jag direkt in på tävlingsplan igen och rätta till de misstag jag gjort, få en ny chans (har många gånger efteranmält till en tävling dagen efter på grund av den där revanschlystan) och det var väldigt länge sedan jag blev arg, ledsen eller påverkad på något annat sätt än att det väckt det där jävlar anammat – så nervositeten låg helt klart i det okända. Spräcka barriären mot att bli en del av IPO-världen, ta det första steget ut. Men vi gjorde det, och det höll hela vägen!

Härja kändes glad, öppen och pepp när jag tog ett varv med henne på provplatsen och värmde upp, det kändes bra och lovande. På samlingen drog vi självklart startnummer ett, vilket innebar att jag och min nervositet inte hann kika på någon annan innan det var vår tur, men också att vi fick gå vårt program innan hon skulle ligga plats – vilket var min enda egentliga önskan inför vår start. Efter genomgången plockade jag ut en hund som fortfarande kändes pepp och följsam ur bilen och behöll den känslan och engagemanget när vi gick in på plan, anmälde oss till domaren och placerade oss på startpunken inför linförigheten. När vi började gå kändes det okej, men efter halva första raksträckan pös luften ur lilla Härja, hon blev berörd av publik, domare, hundar som gormade i bilarna och hon tappade kontakten och engagemanget. Men som den lilla mammagris och krigare hon är så gick hon där hon skulle, och bitvis orkade hon engagera sig väldigt fint. Hon avslutade ett svajigt lydnadsprogram med ett supernedläggande, fin inkallning och – som alltid – ett väldigt stiligt avslut. På platsen gormade hon till en gång när gruppen tog sig ut på plan inför den andra hundens linförighet (”ursäkta hallå, det är tävling här, ni kan inte bara gåååå här!”), men i övrigt låg hon tryggt och fint, även om hon lyfte huvudet så fanns inga tendenser till att resa sig, rycka till eller reagera på den andra hundens inkallning – en stor vinst med mitt lilla popcorn!

Med en godkänd lydnad, med delar allt mellan tillfredsställande och mycket god, gick vi vidare för miljödel där hon skötte möten med cyklar, bilar, joggare, hundar och sitta uppbunden utan en tillstymmelse av problem. Hon är så himla enkel och trevlig att ha att göra med när man bara har henne med sig, så miljön oroade mig faktiskt inte nämnvärt. Med miljön i hand kunde vi pusta ut och konstatera att vi både överlevde och klarade det!

Bristerna i lydnaden kändes jobbiga på plan, men självklara när vi gick av. Hon är känslig för socialt tryck utifrån så länge hon inte får agera på det, speciellt när det gäller andra hundar. Hon saknar uthållighet i stort och det brister först av allt i jobbiga miljöer. Jag har under senare tid medvetet dämpat hennes driv och jobbat mycket med kontroll, vilket tydligt kändes och märktes i uthållighet och engagemang. När vi gick av plan kände jag att jag har bra grepp om var vi brister, varför och vad vi ska göra åt det. Inför vår start i BSL1 om några veckor vet jag vad vi ska jobba på med lydnaden och vi kommer spåra utan bara attans – det känns så bra, kul och lite läskigt att ha foten inne, vara igång och att nu ha behörighet att tävla. Är väldigt stolt över min lilla hund, nu är det bara tuta och köra!

Stress, lugn, press, broms, bråttom, sakta – allt på en gång

Ibland känner man så fruktansvärt tydligt av den ”rätten” till tyckande och tänkande som hundvärlden i stort tycker sig ha kring alla utövare av någon hundsport, på alla nivåer.

När jag skaffade Ninya fick jag mycket tillsägelser om att min valp skulle bli utbränd, så mycket som den kunde måste ju betyda att jag tränade ihjäl den. Verkligheten var sådan att hon absolut fick träna lite nästan varje dag, på en lekfull nivå, och absolut inte i några orimliga mängder. Hon var däremot otroligt lättlärd och snappade snabbt upp det vi gjorde, så vi lekte oss vidare bland grundövningarna – och folk förfasades. När jag sedan började tävla henne, och tävlade tre klasser på tre månader, pratades det om att bränna ut en tävlingshund och att det aldrig skulle gå.

härja

Nu fyller min yngre hund, Härja, 3 år här i april, och har inte tävlat något. Hon har ”bara” genomfört två superfina starter i lydnadsklass 1, utan platsliggning och därmed utan uppflyttning – samt ett MH. Och hon ska inte ens bli tävlingslydnadshund. På samma sätt som folk förfasade sig över att Ninya kunde så mycket, förfasas och tisslas det nu om att Härja inte är tävlad, och inte kan någonting. Och det är ju sant. Det är fascinerande att få ta del av straffet man får i båda ändar – när man ”tränar sin hund för mycket!” och när ”man inte tränar sin hund!”. Det är ett fenomen som säger mycket om hundvärlden, dess missunnsamhet och svartvita tänk. Tron på att det finns ett rätt sätt.

Ninya och Härja är i stort sett alltid med på träningarna båda två, så de tränas i stort lika mycket. Av samma förare, mig. I mina ögon och min värld är det så självklart varför det ser så olika ut mellan mina hundar, varför den ena ”kan så mycket” och varför jag flyttat upp den hunden snabbt i klasserna, medan den andra knappt har doppat tassen i tävlingshavet. Det verkar dock inte vara lika självklart för alla, så jag tänkte härmed reda ut varför det har blivit så här.

Mina hundar, och dina hundar – alla hundar – är individer. De har olika medfödda egenskaper och har formats i olika miljö, eller i mina hundars fall – svarat olika på samma miljö. Vi förare är också individer med medfödda egenskaper, och av erfarenheter formade egenskaper. I kombination blir individen som är jag och individen Ninya ett team som fungerar ihop på ett helt annat sätt än teamet som består av mig och Härja. Teamen kommer ha lättare och svårare för vissa saker, jag och Härja fungerar tex mycket bättre i spåret än vad jag och Ninya gör, medan jag och Ninya fungerar väldigt mycket bättre i alla delar som innebär mer samspel och lydnad.

Det här har alltså gjort att Härja, idag nästan 3 år gammal, kommer att göra sitt BH först nu. Då det är först nu hon landat så pass att jag vet var jag har henne, att jag kan lita på henne under en platsliggning, att vi jobbat ihop oss på ett vis som gör att tävling och prov kommer fungera, vara kul och möjligt för oss. Att gå ut på plan innan vi hamnat här hade enbart varit för att man ”ska”. Annars hade jag ju aldrig tänkt tanken, och tro mig; det har jag, på att gå ut med en hund som inte var färdig i så grundläggande faktorer som platsliggning, förståelse för samarbete och impulskontroll. Att ta ut en sådan hund på tävlingsplanen hade varit att förstöra; för mig, Härja och de andra tävlande.

Jag är fruktansvärt glad att jag och Härja äntligen börjat landa, och fungerar som team – att vi äntligen ska få skörda frukten av allt slit och ge oss ut och tävla. 2017 är Härjas time to shine! Det är dags att det får bli mer okej att hantera individerna vi handskas med enligt deras och våra förutsättningar, att vi börjar förutsätta att det är vad folk gör – och att de känner sig själv och sin hund bäst.

Jag hoppas att vi alla lyckas med det vi vill, och att alla hittar en väg som passar deras team.

Jag är en hycklare

Jag tror att vi alla går och tänker så ibland; vad vi ska göra annorlunda med nästa hund – eller vad vi vill göra helt nytt med den nya förmågan. Jag funderar ofta på det när jag får nya kunskaper och inspiration, jag har till och med en lista på funderingar, ideer, övningar och viktigt-att-tänka-på inför nästa hund. Det kan vara så inspirerande att tänka på att jag till och med börjar titta på planerade valpkullar. Samtidigt är jag en av dem som fnyser när mina icke-hundkunniga släktingar hävdar att “det går inte att lära en gammal hund sitta!”. Vilken hycklare jag är!

härjablä

Här står jag med två unga brukshundar i sina bästa åldrar, och planerar inför nästa hund. Om jag rannsakar min lista av saker att träna på med nästa hund, övningar jag “sparat till senare” och saker jag tycker är extra viktiga att tänka på med nästa hund så ser jag ju det, klart och tydligt. Det är väldigt genomskinligt när jag börjat fundera över det. Allt som står på listan är baserat på de två hundarna jag har idag, och deras träning. Såklart, tänker ni – och ja, det är klart att de är min nuvarande utgångspunkt. Men borde jag inte träna på det mina hundar i dagsläget behöver träna på med dem, och inte vänta med det till nästa hund?

För att förtydliga hur jag menar så tror jag absolut att de hundarna jag har idag kommer lära mig saker som är superviktiga för mig att ha med mig inför nästa hundköp och min träning av nästa valp – men de saker som hamnat på listan och de övningar jag “sparat till senare” kan nog, när jag är riktigt ärlig mot mig själv, klassas som de saker jag “gett upp” med mina nuvarande hundar. “Gör det här med nästa hund”. Nej, gör det med den hunden du äger nu, som har problem med det du tänkte “spara till senare”, gå ut och kör med den hunden som behöver den övningen du skrev upp nu. Säg inte att det går att lära gamla hundar att sitta när du inte tänker slita lite för att lära om lite grunder på din engagerade och lättmotiverade treåring, sluta hyckla nu!

Jag äger två hundar av samma ras, i samma ålder, av samma kön – och jag kan absolut inte träna dem på samma sätt. Ett av mina och Härjas stora problem i träningen har varit att Ninya har passat mig så otroligt bra – och Härja absolut inte fungerar på det sättet i träningen. Vi har fått skapa eget och nytt, från början till slut. Anpassa, göra om, testa, anpassa, misslyckas och lyckas. Varför i hela fridens namn tror jag att jag kan göra en lista utifrån de hundar jag har nu, för att applicera rakt av på en helt ny individ med, antagligen, helt andra egenskaper och förutsättningar? Det tror jag ju inte, egentligen. Men det känns lite bra att ha noterat det, att så här gör vi då inte nästa gång, som att man garderat sig – och kan släppa det då.

Självklart lär jag mig en massor på vägen, jag utvecklas i mina färdigheter som hundtränare, skapar och samlar på mig nya verktyg. Det är mina nuvarande hundars förtjänst. Och de förtjänar att jag inte ger upp på deras svagheter/våra svårigheter som ekipage. Tre år är inte ens gammalt, och jag hävdar bestämt att man kan lära gamla hundar att sitta. Det är okej att lära in nya grunder och lära om med en vuxen tävlingshund – tror du att det kommer resultera i något bättre så tycker jag att du ska kavla upp ärmarna och sätta igång!

Titta på din “med nästa hund”-lista, vilka av punkterna är egentligen “med min nuvarande hund”-punkter? Nästan alla, va?

härjafot

Detaljer utan helhet är som guacamole utan avokado…

… det spelar liksom ingen roll hur god kryddmix du gjort, utan avokado är det ingen höjdare. Och nog för att bara avokado är gott, men när du vet att den där goda kryddmixen finns att tillgå lockar det att blanda dem ordentligt innan du slevar upp det i din taco, visst?

ninya03(2)

Foto: Christina Mokdasi

Jag är en detaljmänniska. Jag inspireras av snygga detaljer, fascineras av och beundrar hundtränare som jobbar igenom detaljer grundligt och ordentligt, de bästa hundtränarna jag vet är de som får mig att tänka ”men gud, den där detaljen har jag inte ens tänkt på att jag kan stärka upp!”. Jag älskar att träna detaljer, det är ofta pass med snabba repetitioner, där det går fort framåt och ni blir riktigt bra på en liten del av momentet ihop, det är kul! Men de där detaljerna vi tränar så ofta, de ger ju inga extrapoäng i en ickefungerande helhet. Jag har som löfte till mitt och hundarnas tränings- och tävlingsår att vi ska helhetsträna betydligt mer, och mer medvetet träna detaljer och helhet på ett sätt som fasar ihop dem, och nu tänker jag högt kring hur vi ska träna;

Rena detaljpass:
-Pass där vi tränar de delar av moment som tidigare brustit
– Pass där vi tränar de delar av moment som behöver stärkas
– Kortare pass, med ett fåtal övningar, kan oftare tränas inomhus
– Högt satta kriterier för att varje del ska bli rätt

Rena helhetspass:
– Pass där vi tränar hela moment
– Pass där vi tränar flera moment i länkar
– Längre pass, med längre mellan belöningarna, kräver mer utrymme; utomhus/hall.
– Sänkta kriterier för detaljer, fokus på att momenten utförs på ett i helhet tillfredställande sätt

”Blandpass” – två olika varianter
1) Vi börjar med att stärka de detaljer som brukar fallera i en länk, för att sedan sätta ihop länken och stärka att dessa bitar följer med i helheten.
2) Vi börjar med att länka ihop delar för att sedan utvärdera och plocka ut de detaljer som behöver stärkas för att de ska fungera tillfredställande i helheten.

Jag tänker mig att de rena detaljpassen ska koncentreras till inomhuspass hemma; fjärrskiften, signalkontroll, nedlägganden och sådant kan vi utföra på yogamattan hemma kvällstid utan att de ska behöva ”äta upp” så mycket av vår tid på en plan – där vi har plats att träna helhet. Några kvällar i veckan, vi brukar väl snitta på 4 kvällar i veckan – så vi har redan mycket tid åsidosatt för detaljträning. När vi tränar utomhus eller i hall, 3-4 ggr i veckan, ska dessa pass i majoritet ägnas åt blandpass, men vi måste även se till att åtminstone någon gång i veckan få till pass där vi länkar och enbart jobbar med helhet. Dels är det helheten som är målet, och en regelbunden utvärdering av hur den ser ut är nödvändigt, och dels krävs uthållighetsträning samt en förståelse hos hundarna för att helhet, långa länkar och tävlingsmässiga utföranden är det vi gör – inte bara något som sker på tävling.

För Härjas del handlar det mycket om att hon måste bygga upp en uthållighet och förståelse för att belöning kommer – jobba på! Då jag måste erkänna för mig själv att det är helt och hållet mitt och träningens fel att hon inte har den önskade uthålligheten. I Ninyas fall kan hon jobba väldigt länge utan belöning och har i mina ögon en god uthållighet i den aspekten, men går gärna upp i aktivitet och kan bli på gränsen till belöningsfrustrerad ju längre tiden går – speciellt med kommendering. Hon behöver få rutin på tävlingsmässiga utföranden.

Det känns som att jag det senaste, med en mer aktiv planering och uppföljning av vår träning, haft möjlighet att analysera och granska vår träning och våra brister i stort och smått – jag ser fram emot att ändra, exprimentera och testa för att nå nya, bättre resultat och utvecklas!

Utefter individens förutsättningar

Ibland får jag kommentarer på Instagram som tycker att ”you are overdoing things”. De här kommentarerna har jag främst fått på filmer där jag tekniktränar Härja. Det ser ut som rena valpövningar i sitt, ligg och stå där jag visar henne i överdrivna röselser. Med en snart treårig hund tycker folk att det här verkar onödigt, överdrivet eller som en lågt lagd ribba för en träning. Med Ninya gör jag aldrig den här typen av övningar, och har aldrig gjort, och hon är ju bara 10 månader äldre – varför?

Allt handlar om individen. Härja är en hund som rör sig otroligt stelt och fyrkantigt – innan hon skulle röntgas var jag övertygad om höft- eller ryggfel, men då hon är friröntgad och klanderfritt byggd och genomgången av veterinär är det helt enkelt den hon är, hon rör sig så och det är de förutsättningar hon har med sig, rent fysiskt. Detta medför att hennes rörelsemönster i skiften av positioner även de är stela, och hon gör dem i flera etapper istället för en kort och snabb rörelse – oavsett hur mycket jag drar upp henne. Det är hennes naturliga sätt att röra sig.

Med det i åtanke tränar vi mycket teknik. För att få snabba och rena skiften behöver jag lära henne en teknik som hon alltså inte har naturligt. det säger sig själv att det tar tid för det nya rörelsemönstret att sätta sig i kroppen på den lilla, och vi tränar regelbundet, med överdrivna och stora rörelser för största möjliga tydlighet. Vi övar teknik från stillastående och i rörelse. Målbilden med den här träningen är att hon ska ta till dessa rörelser under marsch, helt utan hjälper. I ställandet är vi nästan i mål, och vi jobbar vidare med läggande och sättande. Det här kommer vi få träna under hela hennes tränings- och tävlingskarriär, i och med att det inte är hennes naturliga rörelsemönster måste jag som tränare upprätthålla rätt muskulatur och muskelminne hos henne för att hon ska klara av att fortsätta välja de här inlärda rörelserna.

Sådant här tycker jag är väldigt intressant med hundträning. Kör vi på i mönster för hur moment och delar ska läras in, stirrar oss blinda på metoder och andras träning – och försöker gå samma väg som någon annan gått för att lyckas, eller stannar vi upp och ser till individen? Det gäller både vår hund och oss själva. Varje hund vi har har olika förutsättningar och svårigheter vi behöver jobba med och runt, men det har även vi.
Jag har tex. Dåligt tålamod och behöver snabba resultat för att kicka mitt belöningssystem, vilket betyder att jag måste ha med min egen motivation och uthållighet i planeringen av vår träning. Variera korta repetitioner av saker på inlärningsstadiet med våra bästa moment där jag kan få kickar av att lyckas med helhet och detaljer på en gång.

Träningen blir som allra bäst när vi lyckas planera både utefter våra egna och hundens förutsättningar. Att kopiera ett beprövat sätt eller metod är helt klart enklare, men det är inte säkert att det ger önskat resultat. Att individanpassa kräver kunskap om en hel del aspekter; vad vi ska lära in och vilka beteenden det består av, vad hunden har svårt/lätt för, vad som motiverar hunden, vad du som förare har lätt/svårt för och vad som motiverar dig. Det tar tid, mycket tid, och en hel del testande av vägar, belöningar och momentträning. Plocka och sålla bland de delar ni gillar i “färdiga koncept”, andras träning och vad instruktörer tipsar er om. Det tar tid, självkännedom – låt det ta tid. För varje ny hundindivid du ska ta dig an att träna med får man börja om – vem är det här? Hur fungerar hen? Hur fungerar vi ihop? Det är en process som kan tyckas svårt, men den är givande och relationsbyggande som bara den, och tvingar dig att bli en kreativ och lyhörd hundtränare!

Alltså; ta in vad andra säger, inspireras, lär dig – men glöm inte att titta ner vid din sida och fundera över vem individen där intill dig är, vad den tycker är kul, hur den lär sig och vad den tycker är svårt. Hur har ni kul tillsammans? Hur blir ni det bästa ekipaget ni kan bli? Det kan ingen annan, eller någon färdig mall, tala om för er; du känner dig och din hund bäst – så fram med analyshatten och självkännedomen!