Hitta tillbaka till motivationen!

Det här inlägget är lika mycket för min skull, för att kunna gå tillbaka och läsa, som för att försöka dela med mig av hur jag försöker göra när motivationen dippar sådär totalt att man inte finner glädjen eller drivet att träna, göra en plan och hålla igång med hundarna – trots att man egentligen vill, vet att det ger en massor av energi och gör en glad.

Fas 1; Netflix-fasen

Det är okej att inte alltid träna fem dagar i veckan, planera varje pass, fysa hundarna i toppform och alltid ha apportbocken i högsta hugg. Passa på att vila, både dig och hundarna. Slappna av, lek, promma och kolla på en bra serie. Vi behöver vila för att orka, såväl hundar som tvåbenta, i vissa fall blir vi bättre av att vila, i vissa fall galnare och i vissa fall glömmer vi en sak eller två som vi kunde innan vilan. Ingen fara på taket, struntar man i att vila när man behöver finns det en risk för att påtvingad träning, dåligt humör eller kort stubin ändå gör att man sabbar mer än det ger att strunta i den där vilan. Det man tappar plockar man snabbt upp när glädjen och motivationen är tillbaka igen!

IMG_3413

Fas 2; Inspirationsfasen

Det är dags att hitta en anledning att ta sig upp ur soffan och damma av apportbocken igen, men hur? Jag brukar vända mig till den guldgruvan som sociala medier innebär, andras motiverade träning brukar smitta av sig – och vem blir inte lyrisk av fin hundträning? Enya, Marie-Louise, Annika och Moa är fantastiska hundtränare, för att tipsa er om några som fyller på mitt motivationsförråd. Filmen från FMBB 2015 är en mäktig upplevelse som ger mig gåshud, och inspiration.

Jag kan även använda musik för att finna motivationen igen, lyssna på den här och tänk er att ni går ett fantastiskt program på lydnads-SM, eller den här samtidigt som du visualiserar er målbild i fria följet, eller den här när du ser er på pallen framför dig. Gör en pepplista!

12

Fas 3; Spark-i-röven-fasen

Var peppen inte nog? Ge dig själv en spark i baken! Anmäl till en tävling i rimlig framtid, förutsatt att du börjar träna imorgon. För kort tid till tävling kommer ge dig panik, pressade träningar och du riskerar att hamna i fas ett igen – nog för att vi gillar netflix, men vi vill ju träna nu! Lagom med tid, så du “måste” träna för att du vill göra bra ifrån dig och ha kul med din hund på tävlingen, men också med utrymme för vilodagar och en spahelg med dina människokompisar. Press hör inte hemma i din hobby, speciellt inte i motivationsdipparna!

Är ni långt ifrån redo för tävling, eller hunden tex. är valp, kan en anmälan till kurs ha samma effekt. Inbokade tider, en instruktör som peppar och guidar till framsteg och ett sätt att få igång rutinen i träningen igen.

1

Fas 4; lagom med gas-fasen

Inte allt på en gång nu! Med inspiration till tusen och ett mål uppsatt är det lätt att gasa i 120km/h första veckan och sedan hamla framför netflix igen. Planera långsiktigt, sätt upp små mål som ni lätt kan nå – dela upp de stora målen i mindre bitar och träna på rimlig nivå hela tiden. Självfallet ska du passa på nu när du är motiverad, men inte rakt in i kaklet. Boka träningsdejter med kompisar några veckor framöver, lagom utspritt så ni kan tanka energi, boosta varandra och se till att ni kommer iväg, utvecklas och har kul tillsammans!

Någonstans här har vi förhoppningsvis hittat drivet, börjat komma framåt med vår träning, hittat motivation till att träna lite till och kommit på varför det är så himla roligt att träna hund. Ens träning och motivation till träning kan gynnas av att man då och då kikar tillbaka på det som peppade en i inspirationsfasen, omger sig med träningsvänner som lyfter er som ekipage och bokar in små ljusgliumtar; föreläsningar, en clinic eller en helgkurs där du kan tanka energi, få lite nytänk och tända lusten att prova nya vägar.

Det ska vara kul att träna hund – kul att vara hund!

 

Lathund; för umgänge och vistelse i hundvärlden

Bakgrund: Alla som vistas i den sk. hundvärlden (samlingsbegrepp för fysiska situationer såsom hundkurs, hundtävling och promenadstigar samt platser på internet rörande hund såsom delar av facebook, instagram och bloggvärlden) befinner sig i denna för att de finner hundträning, hundar och hundsport roligt. Den absoluta majoriteten tjänar inte några pengar på sitt medlemskap i hundvärlden, utan det får ses som en hobbyverksamhet. I de allra flesta sporter tävlar du främst mot dig själv, förutom på mästerskapsnivå. Trots detta präglas hundvärlden av prestige och ett starkt konkurrenstänk. Det bidrar till en ovälkomnande atmosfär, nervositet och obehag för många, vilket hämmar (kanske till och med förhindrar) deltagandet i kurser, tävlingar och sociala medier.

Fakta: Att någon annan är duktig gör inte dig sämre. Andras framgång banar väg för din. Andras kunskaper kan komma dig till nytta, såvida du är mottaglig.

Lathund för umgänge och vistelse i hundvärlden

Sociala medier:

  • Om någon lägger ut sin träning, och inte har frågat efter råd, är dina påpekanden om vad som måste åtgärdas med allra största trolighet mer sårande än behjälpliga. Känner du inte ekipaget är din spontana tanke och kritik om träningen enbart baserad på dig, din hund och er träning – och det är inte dig själv du var på väg att ge kritik nu, eller hur?
  • Om det går bra för någon och du spontant känner för att leta fel, sätt dig på dina fingrar och räkna till sjumiljonertrettio.
  • Sprid glädje och pepp! Uppmärksamma när folk gör framsteg, hinner du tänka det så hinner du skriva det! Gratta till framgångar! Uppmärksamma när folk ger dig inspiration till din egen träning!

I det verkliga livet:

  • Hälsa på folk på klubben, på tävling och träning. Kanske inte när de är mitt uppe i sitt fria följ, men ett hej är alltid trevligt att utbyta när man möts.
  • Har någon problem med sin hund, utfall eller dyl, ta hänsyn och avstånd – oavsett hur duktig din hund är finns det inget syfte med att provocera den andra hunden och genera den andra ägaren.
  • Att tyst stå och granska någon som tränar utan att hälsa eller ge positiv feedback kan upplevas som otroligt pressande, även för den mest erfarne hundföraren – är det ens första gång på klubben kan en känna sig direkt ovälkommen.
  • Även här gäller det att öppna munnen om du ser något som är bra, uppmärksamma fin hundträning – oavsett om det är en träningskompis eller en okänd tant på klubben. Ett “fint!” Kostar lika mycket som ett “hej!” – ingenting.

Hundvärlden är min fristad. Var min fristad, innan jag blev tillräckligt involverad för att förstå hur avundsjuk, kritisk och ovälkomnande den är. Jag hoppas innerligt att de som vill börja träna hund i framtiden kommer känna sig välkomna, peppade och motiverade – från sin första allmänlydadskurs till SM i valfri gren. Att det ska vara okej att vara nybörjare. Att det ska vara okej att lyckas. Att det ska vara okej att vara nöjd. Att det ska vara okej att vara missnöjd. Du blir inte en sämre hundtränare för att du är trevlig.

Jag hoppas att vi alla kommer nå våra mål, att vi kommer ha kul på vägen och att hundvärlden får vara en fristad. För mig, dig och alla andra fantastiska hundförare i vårt avlånga land. Kan vi hjälpas åt med det? 

ninya03

Åter till träningsrutiner, nya mål – och planering!

Efter ungdoms-SM i somras falnade glöden, och efter ett halvår av mindre aktivt tränande, målllöst flanerande i skogen och slappande i soffan med råa ben är vi nu igång med träningen igen. Det känns fantastiskt roligt, mina hundar är fantastiskt fina! Vi har satt upp nya mål; Härja har BH och BSL1 inbokat väldigt snart och Ninya har sadlats om från tävlingslydnaden till bruksspåret.

Med nya mål och tävlingar inbokade har vi inte längre tid att kasta boll och enbart lattja på lydnadsplan, vi måste börja planera, strukturera och ta oss framåt. Jag älskar att ha mål, skapa en plan och kunna mäta och se utvecklingen. Det där med att planera och strukturera sin träning har jag alltid tyckt varit svårt, var börjar man och hur gör man för att det ska bli effektivt och bära en framåt i träningen. Jag har efter många års hundträning hittat några sätt att planera som jag finner effektivt, men kan fortfarande bli bättre – och framförallt mer konsekvent med att alltid planera, varje pass, för att se till att vi inte står och belönar det vi redan kan dag ut och dag in, utan att träning faktiskt bär mot utveckling!

harja012

foto: Christina Mokdasi

När jag planerar tex nu när jag ska starta upp hundarna från en periods vila från strukturerad träning så brukar jag ta ut dem på plan och träna igenom den klassen de ligger i/vi strävar emot. Efter passet skriver jag ner de bra delarna, och de delarna vi behöver träna mer på/problem som uppstår. Moment för moment. Den här listan av saker att träna på och problem som uppstått blir en buffé att plocka ifrån nästa pass, där vi väljer ut bitar från denna lista att träna på. Efter varje genomfört pass skriver jag ner vad vi behöver träna mer på, och vad vi ska ta med oss till nästa. På så vis bygger alltid kommande pass på det vi precis haft, och planeringen inför detta kommande pass blir helt okomplicerad att göra. Emellanåt länkar jag ihop klassen igen, utvärderar och jämför med förra gången – och skriver en ny lista.

Det här sättet att strukturera min träning har för mig varit väldigt tydlig, och med ständig koll på det stora målet jobbar jag med de delar som brister för att uppnå det – och uppstår nya saker längs vägen hamnar de på listan. Med två hundar, tre sporter och en virrig hjärna är det för mig annars lätt att tappa delar av tankar, lösningar eller planer – hur minns man ens hur förra passet såg ut och vad en ska ta med sig, om en inte noterar? och vem orkar alltid, alltid skriva en hel uppsats om sin träning? För mig är listorna över saker att ta med oss, förbättra och klura på den perfekta mellanvägen!

Vi försöker nu få till träning fem dagar i veckan, minst tre spår i veckan (vi har som mål att spåra minst 100 spår 2017) och hålla igång utvecklingen. Jag ska även försöka komma igång och träna med andra, på fler olika platser och gärna med mycket hundar. Det är dags att trygga både mig och hundarna mer, nog är vi miljötåliga och -tränade, men det är känslan av att i alla miljöer, i alla scenarier veta var jag har båda tjejerna som jag saknar sedan vår paus. Det är helt enkelt dags att toppa formen igen, jag saknar att tävla, och hundarna tycker att det är så fantastiskt kul att vara igång igen!

Mot nya mål, 2017 ska bli ett bra hundår; fyllt med träning och tävling!

“Obstacles are those frightful things you see when you take your eyes off the goal”

2,5 år gammal var det dags. Debuten i lydnadnadsklass 1. För min reserverade, utåtagerande hund som det tidigare varit helt omöjligt att tänka sig bestå en tävlingsmässig tandvisning med främmande människa. 23 april klarade hon tandvisningen på debuten, 7p – hon morrade åt domaren när hon gick därifrån efter genomfört moment. Då tandvisningen var sist höll jag på att kräkas genom hela individuella programmet och sabbade allt. 152,5p med nollat hopp och en förare som inte alls betedde sig som vanligt, Ninya hamnade helt ur fas. Vi klarade tandvisningen, och jag var förbannad. På mig själv. Och revanschsugen så det brann i huvudet. Jag och Moa ringde ner en tävlingssekreterare för en tävling dagen efter, och så blev det. Efteranmälda, 185p och vinst. Manlig domare med keps och luva var inga problem, när jag betedde mig som vanligt låg Ninya perfekt i rätt fack, 10p rakt av. Jag grät när vi sprang av plan efter tandvisningen, och det kändes som att vi bestigit världens högsta berg.

Att gå ut på plan med Ninya, äntligen, var ett totalt lyuckorus. När man tränar en hund i den här typen av motvind kan en inte låta bli att tänka tankar som “det kommer kanske inte gå”, och ibland kanske till och med tro på det, att en sliter i onödan, slösar tid, ork och tårar på ett hopplöst projekt. Det här är den största vinsten jag vunnit inom hundträning.

Två veckor senare debuterade vi tvåan tillsammans. Det gick inte alls. Med en skendräktig hund som läckte mjölk ur tuttarna och kliade sin fällande päls såpass att en kunde missta henne för en skabbräv var förutsättningarna inte de bästa. Hon körde en klassisk malle; allt eller inget! Det vi fick poäng på var fina poäng, men när en dessutom slår till med flera nollor räcker det inte långt. Jag var såklart besviken, men inte förvånad – det kan tyckas dum att gå ut med de kassa förutsättningarna, men tävling kändes lika oemotståndligt som klapparna under granen ter sig för ett barn som just greppat konceptet julafton. Jag åkte dagen efter vårt misslyckande till Frankrike med Härja under 11 dagar för FMBB. Ninya var hemma för att vila sig i form inför vår nästa start i klass 2, det julklappssugna barnet i mig anmälde till en tävling 4 dagar efter hemkomst.

På tävlingsdagen hade jag många fina vänner där som även dem skulle tävla, de hjälpte mig att hålla ihop – och skällde ut mig rejält när jag klev av plan som ett åskmoln. Med ett nollat läggande (?) och en oengagerad fjärr med dkn i uppsitten var jag övertygad om att vi återigen missat förstapriset med en hårsmån, tävlingsmänniskan i mig var inte nöjd. Det påpekades för mig att vi hade klarat förstapriset och att jag skulle sudda bort min sura min. Att gå ut och tävla en hund som absolut är tränad i klass 1 och 2 tills en kan kräkas på det, men som inte är tränad på länge, och som inte har länkat klasserna en enda gång på säkert ett år innebär att en får sänka ribban, att förvänta sig en wow-känsla där är enbart orättvist. Jag är otroligt nöjd med oss. Vi gjorde det!

Nu är vi anmälda till en tävling i klass 3. KLASS 3! Det känns helt sjukt. Hunden jag inte skulle kunna tävla. Hunden som varit för bra för att inte tävla. Hoppet som övergett mig oräkneliga gånger. Ett stort fuck you till de som inte trodde på min plan om att ge henne tid – för att sedan klättra fort i klasserna. Inför trean nu tränar vi betydligt mer, vi behöver hålla ihop betydligt bättre än vi gjort, och nu ska vi ju även fixa mitt hat-moment… Fjärren.

Jag är så otroligt glad att vi kommmit över det här hindret, att vi avklarat tvåan, att jag känner att vi är “ifatt” oss själva och vår potential. Jag har fortfarande inte förstått det riktigt, och det faktum att vi nu snart ska ut och köra trean får det att pirra i magen. Vi förtjänar det här, så jävla mycket!

ninya03

 

Din roll i andras träning

“Det där är ju bara att göra såhärosåhär för bättre resultat”
“Tänk på att inte belöna sådär”
“Man ska inte träna med valpar, den där ser bara osäker ut”
“Synd att hon hoppar i svängarna”

DSC_0108

Man kan ju tro att jag har kursat en del på senaste, som fått ta del av alla dessa tips och råd. I all välmening? Kanske har jag frågat om råd? Klagat på att någonting inte fungerar i träningen? Bett någon felsöka min träning efter förbättringsområden? Har en träningskompis brainstormat hur vi ska göra för att vi ska nå våra träningsmål kanske?

Det är en fin del av hundvärlden, att vi har så mycket att lära av varandra, att om jag får en hundtyp jag aldrig haft förr – så kanske du har en sådan, och därmed en mängd bra input. Om jag ber om hjälp – så finns det enormt mycket hjälp att få. Alla kan bidra med något, alla har olika erfarenheter, utgångspunkter och kunskaper. Vi har otroligt mycket att ge varandra.

Någonting som däremot verkar svårt att ge varandra är rätten att vara nöjda med vår träning. Alla kommentarer som citeras i början av det här inlägget är varianter på kommentarer som främlingar på sociala medier har kommenterat på filmer som allihop haft en sak gemensamt; De har varit utlagda tillsammans med en text om hur nöjd föraren varit med utvecklingen, eller hur kul träningen kändes.

Jag har observerat hur både jag själv, folk jag följer på instagram och mina vänner får ta emot “välvilliga råd” så fort det läggs ut någonting där föraren är nöjd. “Välvilliga råd” som så himla tydligt går ut på att påpeka att det visst det finns delar av det där som en skulle kunna vara missnöjd med – om en bara tar på sig sina allra mest kritiska glasögon här, så ska vi nog kunna hitta något fel minsann! Vilken tur för dig att den välvilliga rådgivaren även inflikar ett råd på hur du ska lösa det där problemet som tyvärr ogiltigförklarade din nöjdhet.

Att när någon jublar över utveckling, härlig känsla och bra träning påpeka att det finns brister, mer att träna på och andra metoder – det är för mig helt ofattbart. Om ni djupdyker i er själva så vet ni nog att steget från att vara stolt över sig själv och sina prestationer (bara det är svårt att känna själv!), till att på något sätt blotta sig och dela med sig av sin glädje och sina framsteg – är ett stort steg. Det är ganska blottande, och en är sin egen största kritiker. En vet med all säkerhet att det finns mer att träna på, men kanske har just min hund haft superproblem med tex positionen – och därför jublar jag när positionen satt som ett smäck, även om hunden hade en del blicksläpp.

Att drivas till att hitta, peka ut och lägga vikt vid fel och brister när folk vågar lägga ut någonting de är nöjda med. Att förutsätta att folk inte har en plan för någonting av det som brister. Att förutsätta att folk kommer få problem om du inte genast går in och felsöker folks träning. Att inte köpa att vi alla har olika mål, kriterier och förutsättningar – det mina vännder; det är osympatiskt – och det ligger hos dig som gör detta. 

Om någon frågar om hjälp och du har något att ge – fantastiskt fint om du vill dela med dig och hjälpa, det är sådant som driver hundvärlden vidare. Men jag är dessutom en sådan som i dessa fall även försöker att lyfta det som redan är bra i deras träning, ta tillfället i akt att hjälpa till att boosta och peppa när jag ändå ger tips. Jag vet hur glad jag blir när någon skriver några uppmuntrande ord – hur det kan peppa mig att gå ut och träna ett pass en dag då jag kanske inte hade ork innan.

På precis samma sätt dödar kommentarer, där vi har letat fel hos varandra, lusten att träna. Lusten att vara en del av hundvärlden. Lusten att dela med sig. Där förlorar vi duktiga hundförare, många inspirerande filmer och vi bygger ett klimat i hundvärlden som är otroligt ovälkommande. Ett klimat där det letas fel gör att många hämmas i sin träning. Det är lätt att hävda att det bara är att strunta i dessa, men det bygger på två helt felaktiga teser. För det första ska jag inte behöva strunta i vad folk skriver till mig om mig – det folk skriver till mig ska vara relevant och sant. För det andra är det att tala om att det bara är folk med gott självförtroende och en solid självkänsla som kan ta plats i hundvärlden. Jag är övertygade om att vi i hundvärlden istället kan hjälpa varandra till ett fett självförtoende och en go självkänsla. Vi gör ju alla detta för att det är kul. Det är vår hobby, och vi har ett stort utbyte av varandra så länge vi inte hämmar varandra och varandras utveckling.

Det är din roll i min träning. Att inte ta på dig att vara min kritiker, herregud – det enda jag gör är att fundera på vad vi måste träna mer på och förbättra. Vi kan dessutom alla behöva bli påminda om hur långt vi har kommit längs vägen! Jag tänker ta på mig den rollen i din träning – lyfta, påpeka framsteg och peppa när det känns tungt.

Jag hoppas att du vill göra detsamma. 

Jag fick ett meddelande – eller sagan om att tappa lusten totalt

Mina sociala medier, och då framför allt min öppna instagram, är ett sätt för mig att dela med mig av min och hundarnas vardag och träning, samt inspireras av andras träning, vardag och fina ord. Jag har hittat många vänner via instagram, mina två bästa vänner är “instaragg” och jag tycker enormt mycket om många jag följer, utan att någonsin ha träffat dem. Jag känner mig engagerad i deras träning, framgångar, motgångar och vardag. Jag är otroligt tacksam för att jag får ta del av alla duktiga förares och roliga hundars resa, och försöker peppa, uppmärksamma när de nått framsteg och stötta om något är tungt – och tycker att jag får detsamma tillbaka i stor mån.

Jag försöker att i mina sociala medier inte bidra till en glorifierad bild av någonting. Självklart lägger jag ut när jag är nöjd, när jag är på en fin plats, fått ett nytt jobb eller på något annat vis är glad. Men på samma sätt har jag delat med mig om hur svårt det varit att klicka med Härja i träningen, hur frustrerande det är med Ninyas reservationer och hur tufft det är att leva med dem, jag har delat med mig av min panikångest och sjukskrivning i viss mån, och försöker vara så transparent jag kan om sådant jag inte skäms över. Jag lägger ut bloopers av träningen, för att försöka avdramatisera “de perfekta 15 sek klippen”, samtidigt som jag älskar att lägga ut klipp med peppig musik och slow motion-delar.

För drygt en månad sedan kände någon sig manad att kontakta mig och tala om för mig vad “folk” tycker om mig, utifrån mina sociala medier. Hen berättade att “folk” upplever mig som icke ödmjuk, att jag får det att framstå som att lydnaden är så fruktansvärt enkel och att jag saknade förståelse och ödmjukhet inför vad det krävs att träna och tävla en elithund. Hen upplyste mig om att “folk” därför hoppas att det ska gå dåligt för mig. Folk hoppas att det ska gå dåligt för mig. 

Jag blev otroligt ledsen, vilket jag upplyste personen om, samtidigt som jag kort förklarade att jag på intet sätt menat att sätta mig över någon – och stängde i samma veva tillfälligt ned min instagram. Jag orkade inte hantera detta mitt i min sjukskrivning och utbrändhet. Jag tänkte att jag skulle låta det passera, förtränga det, låtsas som att det aldrig skett.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det här inlägget. Men det här har följt mig sedan dess. Jag har på allvar funderat på om jag vill det här. Det här med hund. Det här med att vara en “offentlig” hundperson i sociala medier. Känslan av att oavsett om jag slår knut på mig själv så kommer en utvald klick folk att läsa mina bildtexter på instagram så som fan läser bibeln. Oavsett hur många peppiga kommentarer jag lämnar så kan personen när som helst vänta sig om och säga att hen hoppas att det går dåligt för oss. Jag vet inte om det är värt det. Jag vill inte känna mig tvungen att redovisa för er hur många år, hundar och klasser jag tävlat och träna hund för att “försvara” att jag skulle ha rätten att uttala mig om hundträning.

Att låta en förhoppningsvis liten del av sin följarskara påverka en så pass mycket kan tyckas dumt. Och det håller jag med om, “skit i dem” osv och hade mitt intellekt fått bestämma hade jag gjort just det. Känslor är tyvärr inte så medgörliga, och jag tänker fortsätta resonera med dem. I min värld håller en på med hund för att det är kul, för att en vill bli bäst – självklart, men vi står faktiskt sällan mot varandra inom lydnaden. Det fina är att både du och jag kan plocka champoinat med våra djur på samma tävling. Vi kan till och med stå högst upp på pallen ihop. Att du är bra gör inte mig sämre i den här sporten, för vi relativiserar inte resultaten. Det är det som är så himla fint med lydnad.

Jag vill så gärna fortsätta med hund. Jag vill så gärna fortsätta inspireras av er på sociala medier. Jag vill så gärna få fortsätta att dela min egen träning på sociala medier. Jag vill så hemskt gärna fortsätta med hund. Jag vill fortsätta tycka att det är kul. Jag vill fortsätta tro att vi alla kommer stötta varandras mål, träning och kamp mot motgångarna.

Jag vill hoppas att vi när du och jag möts på tävling önskar varandra lycka till, och att du inte kommer hoppas att det går dåligt för mig. Jag hoppas att vi alla kommer lyckas. 

image