Din roll i andras träning

“Det där är ju bara att göra såhärosåhär för bättre resultat”
“Tänk på att inte belöna sådär”
“Man ska inte träna med valpar, den där ser bara osäker ut”
“Synd att hon hoppar i svängarna”

DSC_0108

Man kan ju tro att jag har kursat en del på senaste, som fått ta del av alla dessa tips och råd. I all välmening? Kanske har jag frågat om råd? Klagat på att någonting inte fungerar i träningen? Bett någon felsöka min träning efter förbättringsområden? Har en träningskompis brainstormat hur vi ska göra för att vi ska nå våra träningsmål kanske?

Det är en fin del av hundvärlden, att vi har så mycket att lära av varandra, att om jag får en hundtyp jag aldrig haft förr – så kanske du har en sådan, och därmed en mängd bra input. Om jag ber om hjälp – så finns det enormt mycket hjälp att få. Alla kan bidra med något, alla har olika erfarenheter, utgångspunkter och kunskaper. Vi har otroligt mycket att ge varandra.

Någonting som däremot verkar svårt att ge varandra är rätten att vara nöjda med vår träning. Alla kommentarer som citeras i början av det här inlägget är varianter på kommentarer som främlingar på sociala medier har kommenterat på filmer som allihop haft en sak gemensamt; De har varit utlagda tillsammans med en text om hur nöjd föraren varit med utvecklingen, eller hur kul träningen kändes.

Jag har observerat hur både jag själv, folk jag följer på instagram och mina vänner får ta emot “välvilliga råd” så fort det läggs ut någonting där föraren är nöjd. “Välvilliga råd” som så himla tydligt går ut på att påpeka att det visst det finns delar av det där som en skulle kunna vara missnöjd med – om en bara tar på sig sina allra mest kritiska glasögon här, så ska vi nog kunna hitta något fel minsann! Vilken tur för dig att den välvilliga rådgivaren även inflikar ett råd på hur du ska lösa det där problemet som tyvärr ogiltigförklarade din nöjdhet.

Att när någon jublar över utveckling, härlig känsla och bra träning påpeka att det finns brister, mer att träna på och andra metoder – det är för mig helt ofattbart. Om ni djupdyker i er själva så vet ni nog att steget från att vara stolt över sig själv och sina prestationer (bara det är svårt att känna själv!), till att på något sätt blotta sig och dela med sig av sin glädje och sina framsteg – är ett stort steg. Det är ganska blottande, och en är sin egen största kritiker. En vet med all säkerhet att det finns mer att träna på, men kanske har just min hund haft superproblem med tex positionen – och därför jublar jag när positionen satt som ett smäck, även om hunden hade en del blicksläpp.

Att drivas till att hitta, peka ut och lägga vikt vid fel och brister när folk vågar lägga ut någonting de är nöjda med. Att förutsätta att folk inte har en plan för någonting av det som brister. Att förutsätta att folk kommer få problem om du inte genast går in och felsöker folks träning. Att inte köpa att vi alla har olika mål, kriterier och förutsättningar – det mina vännder; det är osympatiskt – och det ligger hos dig som gör detta. 

Om någon frågar om hjälp och du har något att ge – fantastiskt fint om du vill dela med dig och hjälpa, det är sådant som driver hundvärlden vidare. Men jag är dessutom en sådan som i dessa fall även försöker att lyfta det som redan är bra i deras träning, ta tillfället i akt att hjälpa till att boosta och peppa när jag ändå ger tips. Jag vet hur glad jag blir när någon skriver några uppmuntrande ord – hur det kan peppa mig att gå ut och träna ett pass en dag då jag kanske inte hade ork innan.

På precis samma sätt dödar kommentarer, där vi har letat fel hos varandra, lusten att träna. Lusten att vara en del av hundvärlden. Lusten att dela med sig. Där förlorar vi duktiga hundförare, många inspirerande filmer och vi bygger ett klimat i hundvärlden som är otroligt ovälkommande. Ett klimat där det letas fel gör att många hämmas i sin träning. Det är lätt att hävda att det bara är att strunta i dessa, men det bygger på två helt felaktiga teser. För det första ska jag inte behöva strunta i vad folk skriver till mig om mig – det folk skriver till mig ska vara relevant och sant. För det andra är det att tala om att det bara är folk med gott självförtroende och en solid självkänsla som kan ta plats i hundvärlden. Jag är övertygade om att vi i hundvärlden istället kan hjälpa varandra till ett fett självförtoende och en go självkänsla. Vi gör ju alla detta för att det är kul. Det är vår hobby, och vi har ett stort utbyte av varandra så länge vi inte hämmar varandra och varandras utveckling.

Det är din roll i min träning. Att inte ta på dig att vara min kritiker, herregud – det enda jag gör är att fundera på vad vi måste träna mer på och förbättra. Vi kan dessutom alla behöva bli påminda om hur långt vi har kommit längs vägen! Jag tänker ta på mig den rollen i din träning – lyfta, påpeka framsteg och peppa när det känns tungt.

Jag hoppas att du vill göra detsamma. 

Jag fick ett meddelande – eller sagan om att tappa lusten totalt

Mina sociala medier, och då framför allt min öppna instagram, är ett sätt för mig att dela med mig av min och hundarnas vardag och träning, samt inspireras av andras träning, vardag och fina ord. Jag har hittat många vänner via instagram, mina två bästa vänner är “instaragg” och jag tycker enormt mycket om många jag följer, utan att någonsin ha träffat dem. Jag känner mig engagerad i deras träning, framgångar, motgångar och vardag. Jag är otroligt tacksam för att jag får ta del av alla duktiga förares och roliga hundars resa, och försöker peppa, uppmärksamma när de nått framsteg och stötta om något är tungt – och tycker att jag får detsamma tillbaka i stor mån.

Jag försöker att i mina sociala medier inte bidra till en glorifierad bild av någonting. Självklart lägger jag ut när jag är nöjd, när jag är på en fin plats, fått ett nytt jobb eller på något annat vis är glad. Men på samma sätt har jag delat med mig om hur svårt det varit att klicka med Härja i träningen, hur frustrerande det är med Ninyas reservationer och hur tufft det är att leva med dem, jag har delat med mig av min panikångest och sjukskrivning i viss mån, och försöker vara så transparent jag kan om sådant jag inte skäms över. Jag lägger ut bloopers av träningen, för att försöka avdramatisera “de perfekta 15 sek klippen”, samtidigt som jag älskar att lägga ut klipp med peppig musik och slow motion-delar.

För drygt en månad sedan kände någon sig manad att kontakta mig och tala om för mig vad “folk” tycker om mig, utifrån mina sociala medier. Hen berättade att “folk” upplever mig som icke ödmjuk, att jag får det att framstå som att lydnaden är så fruktansvärt enkel och att jag saknade förståelse och ödmjukhet inför vad det krävs att träna och tävla en elithund. Hen upplyste mig om att “folk” därför hoppas att det ska gå dåligt för mig. Folk hoppas att det ska gå dåligt för mig. 

Jag blev otroligt ledsen, vilket jag upplyste personen om, samtidigt som jag kort förklarade att jag på intet sätt menat att sätta mig över någon – och stängde i samma veva tillfälligt ned min instagram. Jag orkade inte hantera detta mitt i min sjukskrivning och utbrändhet. Jag tänkte att jag skulle låta det passera, förtränga det, låtsas som att det aldrig skett.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det här inlägget. Men det här har följt mig sedan dess. Jag har på allvar funderat på om jag vill det här. Det här med hund. Det här med att vara en “offentlig” hundperson i sociala medier. Känslan av att oavsett om jag slår knut på mig själv så kommer en utvald klick folk att läsa mina bildtexter på instagram så som fan läser bibeln. Oavsett hur många peppiga kommentarer jag lämnar så kan personen när som helst vänta sig om och säga att hen hoppas att det går dåligt för oss. Jag vet inte om det är värt det. Jag vill inte känna mig tvungen att redovisa för er hur många år, hundar och klasser jag tävlat och träna hund för att “försvara” att jag skulle ha rätten att uttala mig om hundträning.

Att låta en förhoppningsvis liten del av sin följarskara påverka en så pass mycket kan tyckas dumt. Och det håller jag med om, “skit i dem” osv och hade mitt intellekt fått bestämma hade jag gjort just det. Känslor är tyvärr inte så medgörliga, och jag tänker fortsätta resonera med dem. I min värld håller en på med hund för att det är kul, för att en vill bli bäst – självklart, men vi står faktiskt sällan mot varandra inom lydnaden. Det fina är att både du och jag kan plocka champoinat med våra djur på samma tävling. Vi kan till och med stå högst upp på pallen ihop. Att du är bra gör inte mig sämre i den här sporten, för vi relativiserar inte resultaten. Det är det som är så himla fint med lydnad.

Jag vill så gärna fortsätta med hund. Jag vill så gärna fortsätta inspireras av er på sociala medier. Jag vill så gärna få fortsätta att dela min egen träning på sociala medier. Jag vill så hemskt gärna fortsätta med hund. Jag vill fortsätta tycka att det är kul. Jag vill fortsätta tro att vi alla kommer stötta varandras mål, träning och kamp mot motgångarna.

Jag vill hoppas att vi när du och jag möts på tävling önskar varandra lycka till, och att du inte kommer hoppas att det går dåligt för mig. Jag hoppas att vi alla kommer lyckas. 

image