Genväg eller senväg?

Härja skulle inte tävla lydnad. Det har alltid varit klart för mig, hon är min IPO-hund – det är nog att ha tre discipliner i en ny sport att hålla koll på! Så vi har inte tränat någon tävlingslydnad, förrän i somras då jag lärde in startklassen utan intention att tävla själv. Men efter vår IPO1-start, där Härja tydligt gick ner sig i lydnaden och tyckte miljö, situation och längden på programmet var superjobbig på tävling trots att hon gått hela program utan boll på planen flera månader med finfin attityd under formtoppningen inför starten, så började jag tänka om. Att starta lite tävlingslydnad, där man i annan mån har möjlighet att lyfta henne mellan momenten, för att träna på att tävla vore kanske precis det vi behöver?

Härjas brist har inte legat i att hon inte kan momenten eller att hon inte kan gå ett helt program utan belöning. Hon har på tävling visat egenskaper jag inte känner igen från träning, som såklart också hänger ihop med min sinnesstämning och mina nerver (som inte uppstår i träningstävlings-situationer..). Hon har varit störd och tryckt av en omgivning med mycket folk och hundar och då ”stängt av”, jag når inte fram med varken pepp eller kommandon och hon gör saker hon aldrig visat förut. Det har varit väldigt jobbigt att veta vad hon kan, och gå ut på plan med en ”död” hund. Jag kände länge att jag inte har någon plan för det, men nu har vi alltså vänt oss till tävlingslydnaden för att lära oss att tävla tillsammans!

Sagt och gjort, hon anmäldes till tävling och tränades (alldeles för lite över jul och nyår, helt ärligt talat). Igår var det dags, i Nykvarns Hundhall skulle vi tävla startklass tillsammans.

Med startnummer ett fick vi en lugn start, det var ingen trängsel med andra hundar och folk när vi tog oss in till uppvärmningen och Härja kändes fin och öppen i huvudet. Och hon höll sig så – fin, fokuserad och öppen hela programmet – trots att mina ben darrade under hela linförigheten och folk rörde sig ut och in ur hallen under programmets gång. Hon presterade och kändes precis som på träning, och gjorde de missar vi kan få på första försöket även på träning. Bästa möjliga prestation med god känsla! Jag fällde en liten tår av lycka när vi gick av planen – det var precis det här vi ville uppnå!

Vi skrapade ihop 181 poäng totalt, och vår 10a på linförigheten är det som värmer allra mest. Min älskade lilla hund, det känns fantastiskt bra att kunna ge henne bra och roliga erfarenheter av tävling och nu kommer vi att sikta vidare mot LD i startklass och eventuellt starta klass 1 – det kan tyckas vara en “senväg”, men att ha så här kul medan man skaffar erfarenhet för den sporten vi ”ska” tävla känns helt okej med mig!

image1

Den sköra balansgången på sociala medier

Jag har funderat mycket kring vad jag vill ha ut med mina sociala medier, vad jag har dem till och varför de kan bidra till att både lyfta mig till skyarna och få mig att känna mig utsatt och jagad, granskad på en och samma gång. 

20907258_10155154313434335_1429057089_o

Det är en “farlig” balansgång, det där med att kunna inspirera och inspireras, utan att låtsas som att allt är en dans på rosor jämt. Att inte låtsas som att den där “dåliga” tävlingen aldrig hänt – utan att för den sakens skull behöva grotta ner sig i den eventuellt dåliga känslan. Att visa processen i träningen utan att för den sakens skull inte kunna lägga ut peppiga filmer i slow motion på de resultat man är som allra nöjdast med. Jag försöker balansera peppiga filmer med att faktiskt skriva om alla våra tävlingar, även de där vi inte plockar godkända resultat, jag försöker dela med mig av mina hundars och mina svagheter – men jag försöker också lära mig att våga lyfta fram våra styrkor utan att känna att jag måste ursäkta mig eller förklara varför jag har rätt att vara nöjd.

Jag ser på intet sätt ner på dem som väljer att inte dela med sig av någonting annat än det de är nöjda med – för vet ni vad, att dela med sig av minsta lilla av sitt liv på sociala medier är ett val. Oavsett om det “bara” gäller hundträning. Vi vet ju alla vilken prestationshets som kan göra sig gällande i hundvärlden, det är på intet sätt individens ansvar att palla det trycket och redogöra allt, det är inte det jag försöker komma fram till.

Jag följer många konton där det är relativt opersonligt – fina bilder och färdiga träningsresultat läggs ut och det är väldigt inspirerande, gör mig glad och sugen på att träna mina egna hundar. Jag följer också en del konton som verkligen delar med sig av processen i sin träning, och visar hur de faktiskt lär in saker och utvecklas. Från dessa konton plockar jag många idéer och ny inspiration. Sen har vi de konton som är väldigt transparenta, lägger ut tävlingsresultat som inte blev som drömmen ville, erkänner att deras tävlingshund har problem med hundmöten och delar filmer av träningar som inte är “perfekta” eller “färdiga”. Dessa konton är de konton som tar udden av det dödliga allvar som ibland kan råda på sociala medier inom hundvärlden, och jag önskar verkligen att vara en del i den skaran som får någon att känna att det är okej att man inte föddes som en färdig SM-hundförare med en 100% lämpad hund.

Oavsett vilket typ av konto du har så kommer pissråttorna där ute att hitta fel, antingen letas det fel för att du inte påpekar dem själv och väljer att ha ett rent inspirationskonto á la det-här-är-jag-nöjd-med eller så njuter de av att du serverar dem “dina misslyckanden” helt öppet. Men vet ni? Det säger mer om dem än om er. Jag funderar och klurar ganska mycket kring just instagram och hur stämningen där ska bli bättre. Jag försöker att säga allt positivt jag tänker, kommentera konton jag kanske aldrig sett förut om det är någonting som tilltalar mig – minsta lilla. Det tar fem sekunder av min tid, och jag vet själv hur otroligt glad jag i min tur blir för varenda kommentar jag får. Att sitta och beundra någon på avstånd är så himla halvhjärtat när man kan lyfta någon en decimeter från marken med en kommentar – snälla, gör det!

Det är liksom någonting så otroligt korkat och småsint med inställningen att leta fel hos de som väljer att vara nöjda och glada på instagram. Det bidrar till balansen att vi alla har peppkonton att ta del av när motivationen är låg – och blir du inte glad av att någon annan når fina resultat och är nöjd med sin hund får du leta felet hos dig själv, inte hos personen i fråga. Att folk väljer vad de lägger ut är en självklarhet, och det betyder inte att det är någon annans uppgift att “ta ner dem på jorden” – bara för att man inte delar med sig av svagheter eller ömma punkter betyder det inte att man inte har dem eller vet om dem, det tror jag att vi alla förstår. Sociala medier är en väldigt liten del av det faktiska livet och om det ger dig prestationsångest att följa folk som är duktiga på att träna hund, klippa film och lägga ut sin träning så försök, försök verkligen, att vända det till inspiration. Leta bra delar, leta delar du är inspirerad av – och gå ut och träna. Klipp en egen film på din träning – klipp ut det bästa! tillåt dig själv att bara se det bästa, fokusera på styrkorna en stund – se, ni är ju också sådär “instagrambra”!

Det här blev ett väldigt virrigt, ostrukturerat inlägg här på kvällskvisten – mer en nedteckning av tankegångar än en ordentlig text med en tydlig poäng. Men jag tror att jag kommit fram till vad jag vill ha mina sociala medier till; inspireras, inspirera, visa på mänsklighet och på ett enkelt sätt kunna delge andra när jag blir imponerad, tycker att de gör fina saker, är duktiga och inspirerande. Det är det fokus jag väljer att ha.

Stress, lugn, press, broms, bråttom, sakta – allt på en gång

Ibland känner man så fruktansvärt tydligt av den ”rätten” till tyckande och tänkande som hundvärlden i stort tycker sig ha kring alla utövare av någon hundsport, på alla nivåer.

När jag skaffade Ninya fick jag mycket tillsägelser om att min valp skulle bli utbränd, så mycket som den kunde måste ju betyda att jag tränade ihjäl den. Verkligheten var sådan att hon absolut fick träna lite nästan varje dag, på en lekfull nivå, och absolut inte i några orimliga mängder. Hon var däremot otroligt lättlärd och snappade snabbt upp det vi gjorde, så vi lekte oss vidare bland grundövningarna – och folk förfasades. När jag sedan började tävla henne, och tävlade tre klasser på tre månader, pratades det om att bränna ut en tävlingshund och att det aldrig skulle gå.

härja

Nu fyller min yngre hund, Härja, 3 år här i april, och har inte tävlat något. Hon har ”bara” genomfört två superfina starter i lydnadsklass 1, utan platsliggning och därmed utan uppflyttning – samt ett MH. Och hon ska inte ens bli tävlingslydnadshund. På samma sätt som folk förfasade sig över att Ninya kunde så mycket, förfasas och tisslas det nu om att Härja inte är tävlad, och inte kan någonting. Och det är ju sant. Det är fascinerande att få ta del av straffet man får i båda ändar – när man ”tränar sin hund för mycket!” och när ”man inte tränar sin hund!”. Det är ett fenomen som säger mycket om hundvärlden, dess missunnsamhet och svartvita tänk. Tron på att det finns ett rätt sätt.

Ninya och Härja är i stort sett alltid med på träningarna båda två, så de tränas i stort lika mycket. Av samma förare, mig. I mina ögon och min värld är det så självklart varför det ser så olika ut mellan mina hundar, varför den ena ”kan så mycket” och varför jag flyttat upp den hunden snabbt i klasserna, medan den andra knappt har doppat tassen i tävlingshavet. Det verkar dock inte vara lika självklart för alla, så jag tänkte härmed reda ut varför det har blivit så här.

Mina hundar, och dina hundar – alla hundar – är individer. De har olika medfödda egenskaper och har formats i olika miljö, eller i mina hundars fall – svarat olika på samma miljö. Vi förare är också individer med medfödda egenskaper, och av erfarenheter formade egenskaper. I kombination blir individen som är jag och individen Ninya ett team som fungerar ihop på ett helt annat sätt än teamet som består av mig och Härja. Teamen kommer ha lättare och svårare för vissa saker, jag och Härja fungerar tex mycket bättre i spåret än vad jag och Ninya gör, medan jag och Ninya fungerar väldigt mycket bättre i alla delar som innebär mer samspel och lydnad.

Det här har alltså gjort att Härja, idag nästan 3 år gammal, kommer att göra sitt BH först nu. Då det är först nu hon landat så pass att jag vet var jag har henne, att jag kan lita på henne under en platsliggning, att vi jobbat ihop oss på ett vis som gör att tävling och prov kommer fungera, vara kul och möjligt för oss. Att gå ut på plan innan vi hamnat här hade enbart varit för att man ”ska”. Annars hade jag ju aldrig tänkt tanken, och tro mig; det har jag, på att gå ut med en hund som inte var färdig i så grundläggande faktorer som platsliggning, förståelse för samarbete och impulskontroll. Att ta ut en sådan hund på tävlingsplanen hade varit att förstöra; för mig, Härja och de andra tävlande.

Jag är fruktansvärt glad att jag och Härja äntligen börjat landa, och fungerar som team – att vi äntligen ska få skörda frukten av allt slit och ge oss ut och tävla. 2017 är Härjas time to shine! Det är dags att det får bli mer okej att hantera individerna vi handskas med enligt deras och våra förutsättningar, att vi börjar förutsätta att det är vad folk gör – och att de känner sig själv och sin hund bäst.

Jag hoppas att vi alla lyckas med det vi vill, och att alla hittar en väg som passar deras team.

Vind för våg – varje hunds rättighet, eller?

Idag när vi var ute och gick mötte vi en dam som var ute och gick med sina två små hundar. Rättelse: vi mötte hennes hundar. För andra gången på några veckor sprang de här hundarna fram till mina – i full fart riktade de in sig från ca 70m avstånd och stack hela vägen fram. De små är på intet sätt arga eller dumma, men de springer fram – rakt fram, ända fram. Jag; med en hund som är livrädd för andra hundar och en som hetsar igång så fort hon får chansen, fick händerna fulla innan småhundarna förstod att mina hundar absolut inte var lekkamrater, och vände om.

Jag har full förståelse att skit händer, och sist bad den som var ute med hundarna om ursäkt. Men nu kände jag att jag ville prata med ägaren, och satte in mina hundar i bilen och gick tillbaka till elljusspåret för att lugnt meddela att det kan gå illa, och att alla hundar inte vill hälsa. Bemötandet jag fick var långt ifrån trevligt, och jag tänker mig att vi här och nu ska dissekera damens argument – för att sprida lite kunskap, vett och allmänt sund förnuft.

”Men hundar måste få springa lösa”

Jag håller med om att det, för en optimal livskvalitet, ska finnas möjlighet att sträcka ut och röra på sig ordentligt. Det innebär inte att hundar i stort har rätt att springa lösa vind för våg. Ett elljusspår är till för att motionera i, och vi ska vara glada att vi får gå där med våra hundar som det ser ut nu. Lösa hundar som springer fram till folk och andra hundar kan ändra på detta. Sverige är ett väldigt accepterande land vad gäller att vi får ha med hundar på de flesta ställen, det betyder inte att det inte medföljer skyldigheter. Din hund ska störa mina hundar, andra joggare och vilda djur lika lite som du får gå och lägga krokben för folk på stan. Det är ohyfsat och kan gå riktigt illa. Det finns rastgårdar för hundar som inte är lydiga nog, om du anser att du inte kan tillfredsställa deras behov utan att de får springa lösa.

”De kommer ju när jag ropar”

Om dina hundar kommer när du ropar finner jag det olustigt att de varit ända framme till mina hundar vid TVÅ tillfällen, och att de första gången sprang fram och tillbaka mellan mina hundar och dig några ggr innan du kopplade. Om du har en fungerande inkallning på dina hundar, och lite vett, så ropar du innan de är framme vid främmande hundar. Är det så att dina hundar ”alltid kommer så småningom” så är det inte en fungerande inkallning.

”Hundar som inte är trevliga ska ha munkorg” / ”dina hundar är bara rädda för att du är rädd, de känner av sin ägare”

Om jag springer rakt fram till dig på tunnelbanan när du sitter och läser en bok, sätter mig i ditt knä och hojtar ”HEJ SKA VI BLI KOMPISAR??” – hur hade din reaktion sett ut? Jag menar ju inget illa, jag vill ju bara vara din kompis? Ändå ett ganska otrevligt socialt beteende va? Du hade velat att jag gick därifrån va? Att, utan att fråga, låta sina hundar rusa fram till någon annans hundar är det otrevliga beteendet i sammanhanget. Dina hundar må vara snälla, och mina är absolut inte aggressiva – men det här är inte en bra erfarenhet för min osäkra hund. Hon är kopplad, har inget utrymme att fly, eller på något sätt ta ut avstånd. Hon har inte sett hundarna eller kunnat känna av dem överhuvudtaget innan de är nästan ända framme, i full fart. Jag är inte rädd för dina hundar, och mina hundar får handfast stöd av mig i alla dessa situationer, tro mig. Mina hundar uppskattar inte social framfusighet – newsflash: alla hundar fungerar inte likadant, är inte avlade till samma saker, har samma erfarenheter och alla hundar fungerar inte ihop. Att kräva det, och att kräva att alla hundar som inte glatt går ihop med alla hundar rakt av, oavsett hur introduktionen ser ut ska ha munkorg – för att du ska få ha dina olydiga hundar lösa vind för våg är fullständigt orimligt. Det är detsamma som att kräva att du ska förväntas glatt acceptera att alla svenskar utomlands slår sig ner i ditt knä i solstolen, skjuter ihop era bort på middagen och bjuder in sig till era utflykter utan att ni känner varandra, har introducerat er eller visat något intresse för nya bekantskaper – ni är ju ändå från samma land, det är väl kul att umgås med likasinnade?

En dag kanske dina hundar springer fram till en hund som i rädsla eller ilska biter ihjäl dina, och den dagen är det faktiskt ditt fel. Att du, med den här inställningen inte bara kan skrämma din omgivning och sabotera andras träning med sina hundar – du riskerar även dina egna hundars liv. DET perspektivet måste du väl kunna ta till dig?

Det minsta man kan begära är att jag, mina hundar och resten av omgivningen får slippa ha dina hundar upp i ansiktet utan att ha blivit tillfrågade. Ömsesidig respekt, kontroll på sina egna hundar och kommunikation med hundägare man möter är vanligt sunt förnuft. Vi samexisterar i den här världen, tack så mycket – och du är ursäktad, för den här gången. Och förra..

IMG_8225

Jag är en hycklare

Jag tror att vi alla går och tänker så ibland; vad vi ska göra annorlunda med nästa hund – eller vad vi vill göra helt nytt med den nya förmågan. Jag funderar ofta på det när jag får nya kunskaper och inspiration, jag har till och med en lista på funderingar, ideer, övningar och viktigt-att-tänka-på inför nästa hund. Det kan vara så inspirerande att tänka på att jag till och med börjar titta på planerade valpkullar. Samtidigt är jag en av dem som fnyser när mina icke-hundkunniga släktingar hävdar att “det går inte att lära en gammal hund sitta!”. Vilken hycklare jag är!

härjablä

Här står jag med två unga brukshundar i sina bästa åldrar, och planerar inför nästa hund. Om jag rannsakar min lista av saker att träna på med nästa hund, övningar jag “sparat till senare” och saker jag tycker är extra viktiga att tänka på med nästa hund så ser jag ju det, klart och tydligt. Det är väldigt genomskinligt när jag börjat fundera över det. Allt som står på listan är baserat på de två hundarna jag har idag, och deras träning. Såklart, tänker ni – och ja, det är klart att de är min nuvarande utgångspunkt. Men borde jag inte träna på det mina hundar i dagsläget behöver träna på med dem, och inte vänta med det till nästa hund?

För att förtydliga hur jag menar så tror jag absolut att de hundarna jag har idag kommer lära mig saker som är superviktiga för mig att ha med mig inför nästa hundköp och min träning av nästa valp – men de saker som hamnat på listan och de övningar jag “sparat till senare” kan nog, när jag är riktigt ärlig mot mig själv, klassas som de saker jag “gett upp” med mina nuvarande hundar. “Gör det här med nästa hund”. Nej, gör det med den hunden du äger nu, som har problem med det du tänkte “spara till senare”, gå ut och kör med den hunden som behöver den övningen du skrev upp nu. Säg inte att det går att lära gamla hundar att sitta när du inte tänker slita lite för att lära om lite grunder på din engagerade och lättmotiverade treåring, sluta hyckla nu!

Jag äger två hundar av samma ras, i samma ålder, av samma kön – och jag kan absolut inte träna dem på samma sätt. Ett av mina och Härjas stora problem i träningen har varit att Ninya har passat mig så otroligt bra – och Härja absolut inte fungerar på det sättet i träningen. Vi har fått skapa eget och nytt, från början till slut. Anpassa, göra om, testa, anpassa, misslyckas och lyckas. Varför i hela fridens namn tror jag att jag kan göra en lista utifrån de hundar jag har nu, för att applicera rakt av på en helt ny individ med, antagligen, helt andra egenskaper och förutsättningar? Det tror jag ju inte, egentligen. Men det känns lite bra att ha noterat det, att så här gör vi då inte nästa gång, som att man garderat sig – och kan släppa det då.

Självklart lär jag mig en massor på vägen, jag utvecklas i mina färdigheter som hundtränare, skapar och samlar på mig nya verktyg. Det är mina nuvarande hundars förtjänst. Och de förtjänar att jag inte ger upp på deras svagheter/våra svårigheter som ekipage. Tre år är inte ens gammalt, och jag hävdar bestämt att man kan lära gamla hundar att sitta. Det är okej att lära in nya grunder och lära om med en vuxen tävlingshund – tror du att det kommer resultera i något bättre så tycker jag att du ska kavla upp ärmarna och sätta igång!

Titta på din “med nästa hund”-lista, vilka av punkterna är egentligen “med min nuvarande hund”-punkter? Nästan alla, va?

härjafot

Härjas träning – fortsättningen! 

härja är så himla rolig att träna nu! Mycket har släppt efter att hon varit i gbg hos Svea, hon fick bra träning där och jag fick chansen att reda upp livet lite och skaffa mer ork – fantastisk kombo. Hon har blivit mer tänkande och redo för en kravbild i träningen, jag upplever henne som mindre flamsig. Det tror jag beror både på henne utveckling, men mest på att jag blivit tydligare som förare – utifrån henne som hund! Det är det här som är så spännande; jag har två tikar, av samma ras, med nio månaders åmdersskillnad – och de är som natt och dag! Det kräver tankeverksamhet och utveckling av mig som förare, vilket är svårt men jäkligt kul! 

Just nu fokuserar vi mycket på momenten i lydnadsklass 1, och uthålligheten. Tanken är stt starta henne i ettan nu i vinter, inomhus, för lite tävlingserfarenhet! BH-proven kör ju inte igång förrän i vår igen, så vi kör lite tävlingslydnad nu i mellansäsongen, för stt slå till med BH och BSL i vår som målsättning. 

Idag var hon riktigt trevlig, vi fokuserade mycket på apporteringen – där hon helt ändrat känsla och börjat jobba och tänka uppgift istället för att enbart härja omkring och leka. Lite större förståelse för omvänt lockande har uppstått den senaste veckan och idag kunde hon hålla riktigt bra! Riktigt fin utveckling, hon är en så himla söt och rolig hund! 

  

Härjas träning återupptagen

Nu när lil’ miss trouble varit hemma i drygt en vecka, efter att ha bott hos Svea i Göteborg en kortare period för att avlasta mig under utbrändheten, så har vi plockat upp vår träning igen. Efter dagens träning har jag faktiskt gjort en långsiktig plan, med fokuspunkter. Jag måste strukturera upp träningen ordentligt så hon får chansen att bli mer seriös och uthållig, så länge jag fjantar runt kommer hon också göra det.  

Idag checkade vi av fotgående, ingångar, lägganden och bevakningarna. Vi behöver jobba betydligt mer på uthålligheten, lägganden har blivit enormt bra, men den generella känslan är att hon fortfarande är väldigt valpig i träningen. Det är kanske orättvist, Ninya var “vuxet träningsbar” vid 12 bevkors ålder och tar väldigt seriöst på alla uppgifter från väldigt låg ålder. Härja är 18 månader och har många fina detaljer och delar, men har en bit kvar innan hon är träningsvan och vet vad vi håller på med. Det är en skillnad på dem som absolut inte spelar Härja i händerna. Jag måste träna henne mer strukturerat och bättre, inte för att hon ska bli som Ninya, utan för att vi måste hitta varandra ordentligt, jag måste lära mig hennes knappar, bli bättre på att växla min förarstil mellan hundarna och ta dem båda framåt. Det kommer vara svårt, det är svårt, men oj vad jag kommer utvecklas som förare! Det får bli mitt mantra!

Nu ska vi åter in i vårt sommar-träningstempo, då vi gjorde det till vårt jobb att träna 5 dagar i veckan. Fantastiska resultat, grymt kul och nöjda hundar var dag. Nu ska här planeras och fördelas dagar bland våra olika sporter och grenar!

Träningstävling i Enköping

Nu när jag är utbränd är hundträning verkligen, verkligen viktigt för mig. Det gör mig glad, jag fokuserar bort från allt som är struligt och det är ett andningshål som jag tacksamt söker mig till åtminstone en gång om dagen. Då Härja är i Göteborg och lever livet hos Svea, som avlastar mig som en räddande ängel, är det Ninyas träning som får en liten fokusperiod just nu – och igår träningstävlade vi delar ur lydnadsklass 1!

Vi åkte med Tina och Wilco till Enköpings BK. Det var kul att se vilken stor uppslutning det var, det bidrog i allra högsta grad till en tävlingslik känsla med mycket folk och hundar i rörelse på plats! Då vi aldrig varit där innan och Ninya är känslig för stökiga miljöer så valde jag att inte lägga plats på plan, hon har aldrig gjort någonting på platsen någonsin – men då hon är känslig och jag blev osäker och är av den åsikten att man av respekt aldrig, aldrig chansar med en platsliggning så avstod vi och lade vid sidan av plan. Det var faktiskt fint att se hur störd hon var innan jag gav henne en uppgift, och hur fint hon gick in i uppgift och låg plats bland publiken utan reaktioner. Efter en stunds minglande satte jag in henne i bilen och laddade för vår start som skulle innehålla tandvisnin, linförighet, lägg. u gång, inkallning och stå. u gång.

Det är en fin balans mellan att ta ut hunden för tidigt, och ta ut den tidigt nog för att låta den vänja sig vid miljön. Med Ninya har jag hellre ute henne för tidigt, än tar ut henne för sent – då det snarare är miljön är drivet som är problemet, även fast såklart även hennes fotgående är tusen ggr snyggare när hon är väldigt het, nyss uttagen från en bil. Så jag tog ut henne igen när det var två ekipage kvar innan mig kvar och tränade lite vid sidan av, lekte och klappade om henne. Väldigt störd av miljön, men inte så utåtriktad som hon kunde vara förut, kändes väldigt bra.

När det var vår tur körde vi tandvisningen som så att jag gick ett varv runt domaren, ställde mig framför o skakade hand, tänkte avbryta där men Ninya nosade så nyfiket o glatt på domaren att hon fick göra det innan hon fick belöning. Tänk vilka framsteg! Innan linförigheten lyckades jag snärta iväg kopplet i hennes ansikte av misstag, så hon pep till, men med lite pepp kom hon fram till att hennes matte kanske inte börjat aga henne just i denna stund! Linförigheten kändes ok, alla halter brister ju som jag vet – och hon gled fram något oerhört i slutet, men hon höll ihop fint och var mindre splittrad än jag trodde. Läggandet var något segt, inkallningen likaså, men ställandet var fint förutom när Ninya glömde hur man satte sig ner och påbörjade en liten hoppdans vid min sida.

Med tanke på hur jävla oproportionerligt nervös jag var innan inser jag hur långt vi kommit. Min monsterhund är inte en monsterhund längre, och hon klarar av att samla ihop sig och jobba på trots störningar och ny plats. Det tar vi med oss till dagens träningstävling i bro-håbo, där vi ska våga oss på en full tandvisning – och lägga plats!

Även ikväll ska vi ha med oss världens bästa träningskompisar, Tina och Wilco. Det är Tina som jublar i filmen, och hon bad mig att inte “hold it against her” när jag la upp den. Jag vägrar dock att klippa bort något så fint som det jublet som fick mina ben att bli något stadigare efter fria följet, de glada tillropen mellan momenten som fick mig att le och tänka “ja, fan Tina! du har rätt! snyggt var det!” Tack Tina för att du är bäst!

Blod, svett och tårar – Ninyas lydnadsresa

Ninya är den roligaste lydnadshunden jag tränat. Välbalanserad, lättlärd, smart och hur jämn som helst. Kedjeträning har aldrig behövts – hon håller alltid ihop. Jag kan räkna de gånger jag varit missnöjd efter ett pass på en hand. Jag ler ofta genom vårt fria följ och skrattar åt hennes tokiga lekar i slutbelöningarna. Hon är en fröjd att jobba med, jag ser en enorm potential i hunden och jag älskar att träna henne. Jag har höga mål och stora ambitioner. Men.. Hur jag då har tacklat att reservationerna och den där värdelösa tandvisningen hindrat oss från att tävla? 

Jag har gråtit. Anmält till tävling och brutit för belöning när domaren kom emot oss för tandvisning. Gråtit ännu mera. Tänkt ge upp. Tränat varje dag på nytt ställe, med nytt folk – i flera veckor tid. Varit arg. Tänkt byta sport. Tränat ännu mer. 

För att motverka alla de ovan nämnda kasten mellan hopp och förtvivlan, tro och uppgivenhet satte jag till slut upp en plan. Ninya skulle vara klar i elitklass innan vi ställde oss på startlinjen för klass 1. Med ett tydligt mål att sikta emot, som innebar att mognaden och träningen socialt “köpte sig lite tid” har min motivation hållt sig uppe på ett helt annat sätt – även fast en såklart haft sina dippar längs vägen. 

“Hunden är ändå drygt två år nu?”

 “När ska ni tävla?”

Ja, när ska vi tävla egentligen? Man köper väl inte en malle för att vinna SM i 15 sek snygga fotgåenden på instagram? Eller för att den ska ligga i soffan och äta ben? Pressen jag har känt är enorm, prestationsångesten vidrig – men framför allt så är jag ledsen för att jag vill tävla. Jag vill. Jag tycker det är enormt roligt, jag har inte gjort det på några år med egen hund pga inte haft någon, jag vill tillbaka ut på plan – och jag vill äntra den med Ninya. Min häftiga, fantastiska Ninya. 

Nu är vi väldigt snart helt klara med alla moment i elitklass. Hon har löpt sitt fjärde löp och är en helt annan hund. Hon är fortfarande en reserverad malinois, men hon har lärt sig hantera sina känslor, ta stöd hos mig och fått en förståelse för momentet tandvisning. Det känns som att det är ett realistiskt mål att tävla ettan inomhus nu i höst/vinter. Jag har vågat börja kolla på tävlingar, och den här gången kan jag faktiskt med stor säkerhet säga – vi kommer fixa det! Platsen är jag inte ett dugg orolig för längre, och tandvisningen känns inte som rysk roulette. 

Nu ska vi anmäla, och träna sista biten. Ända i mål. 

Jag vet någon som kommer gråta floder av lycka när vi passerat 160p-gränsen. Vi förtjänar det där jävla förstapriset! Heja på oss nu, sista biten! ❤️

Lydnadsträning med Svea & Emmelie 

Efter gårdagens inomhusträning (film i föregående inlägg) la jag och Svea upp en plan för de delar som brast inför dagens träning. Att ha totalt 6 timmar uppdelat på två dagar bokat inomhus är en ovanlig lyx, men ibland måste man få unna sig! Idag följde även Emmelie med Hyzz och Olga med för träning. 

  
Svea har fått träna Härja hela helgen, då jag mått dåligt en tid och vår träningsrelation inte riktigt håller för humörmässiga variationer – riktigt, riktigt fint har det sett ut och det har varit väldigt fint och kul att se min lilla hund utifrån. Vilka fina saker hon kan! Och oj, vad hon kan ta i i fotgåendet, och var fint allt kommer att bli! Härliga, härliga lilla hund! Tack så hemskt mycket för hjälpen Svea, guld värt! 

Med Ninya repeterade jag mest, igår länkade jag en klass 2 och var inte nöjd med fotgåendet, så en ingång på plan och tävlingsmässigt fotgående tog vi oss igenom idag, med betydligt finare resultat o bättre känsla! Testade att dra upp henne rejält igår och fick fram riktigt fina och höga tassar, som jag aldrig fått till förut, Ninya är en mer trippig hund – så på det spåret fortsatte jag idag – tror det kan bli himla fint! Det är kul när allt i fotgåendet är såpass bra att man kan börja pilla i hur hundens teknik för steg och rörelser ser ut. Länkade även zätat, och signalkontrollen är helt klart något vi måste friska upp, men restrerande delar är väldigt fina. 

Svea har börjat jobba om Fokus fritt följ, och det ser himla trevligt ut. Han har mognat och är redo för en högre aktivitetsnivå, längre sträckor och en ny teknik. De länkade även och fick exprimentera med olika sätt att hålla ihop honom, där Svea jobbade på riktigt fint med att balansera honom. Tävlingsredo så det skriker om dem

Emmelie med Olga körde lite fotgående, vänstersvängar och ruta. Vi klurade även på teknik och förväntan i läggande och ställande, där Olga liksom Härja tar sig lite tanketid innan hon snabbt intar position. Emmelies lillkille Hyzz är en galet intensiv och lättmotiverad kille, som fick träna på att hålla ihop, återkoppla till Emmelie och utesluta störningar. Gradvis insmugna uppgifter och han höll ihop jättefint! Han kommer bli en riktigt bra lydnadshund, helt tokigt snabb och intensiv – Emmelie kommer få jobba för att hålla hans tempo! 

Riktigt kul träning, som resulterade i en film med ihopklipp av alla hundar!

Nu ska vi sova, och det länge. Efter en påfyllning av lyckokänslor i helgen är det dags att vila, vila och vila så jag kan få må bättre och komma tillbaka med full kraft!